Har just sett Kamerun spela oavgjort med Tunisien i Afrikanska mästerskapen. Fantastiskt. Vi var lite sena in från dagens exkursion till läkarstationen i Abong-Mbang och fick höra första kvarten på radio. Kommentatorn tog sitt ansvar för tvåspråkigheten och tryfferade sitt franska referat med snabba engelska sammanfattningar.
Matchen som sådan tänkte jag inte mycket på. Men jublet och ångesten! Det här landet bär sina ”otämjbara lejon” i hjärtat. Kort efter slutsignalen tog ångesten över igen: Egypten i kvartsfinalen. Svårast tänkbara motstånd.
***
Har mer att skriva, mycket mer. Måste se till att inte göra för mycket av ett reportage från Kamerun här – det finns tusen saker att beskriva och berätta om – utan ha fokus på GVFI, stiftelsen som jag är här för att se. Åt förresten ”Gabon viper” till lunch, en rejält tjock och giftig orm. ”Den har världens längsta gifttänder, ofta sju-åtta centimeter”, påpekade min värd som är reptilexpert. Finns gott om, inte fridlyst eller så. Smakade milt. Vitt kött med långa fibrer, som ett slags kraftig fågel. (Jag skriver så för att inte behöva skriva ”smakade som kyckling”.) Översidan lätt att äta, undersidan späckad med ben och nästan omöjlig att ta sig igenom. Serverades med plantanas, de ständiga stekta bananerna, och ris och en olje- och chilibaserad sås.
Ungar överallt. Saknar mina. Men i morgon åker jag hem!
