Som svensk är det lite svårt att ha USA som sitt andra hemland, att verkligen tycka enormt mycket om att vara där, att känna sig hemma där. (Efter två år och 47 delstater av 50 är det verkligen så för mig.) Svenskar har, trots den stora kulturella förförståelsen av USA och den stora amerikanska kulturkonsumtionen, ett föraktfullt förhållningssätt gentemot amerikaner. Det kan reta gallfeber på mig.
Därmed inte sagt att det inte finns problem i USA eller så. Herregud, USA har några av de största och svåraste problemen världen har sett. Jayme och jag var och handlade mat. Hon pekade på prislapparna på hyllkanten: Med ett diskret märke anges om just den varan får köpas för de matkuponger som det allmänna delar ut. Jayme är underläkare (men hemmafru tills vidare) och slet fram en bruk med konserverade grönsaker. Hon har alltid en viss hetta i sitt uttryck.
”Helvete! Titta här!”
Hon började läsa på innehållsdeklarationen. Tillsatser. Salter.
”Och så kolla här borta på de färska grönsakerna. Ingen sponsring där! Vi måste vara det enda landet i världen som gör fattigdom och fetma till samma människors problem.”
Den stora kulturella förståelsen du talar om är nog självupplevd mer än den är verklig.
Vi tror att vi fattar och är down med USA för att vi har sett både Bevvan och Cosby och ju har lyssnat jättemycket på amerikansk musik. Förvåningen blir desto större för den som drar dit på annat än en shoppinghelg i New York bara för att upptäcka att svart övre medelklass är ungefär lika vanligt som majonnäs på månen och att Brandon och Brendas föräldrar tillhör den kristna extremhögern och på allvar tror att jorden är 10 000 år gammal och sånt.
De flesta av oss upptäcker dock aldrig att vår kulturella förståelse för USA är en illusion, och eftersom vi innerst inne tycker att vi själva är skitbra och att andra är idioter så flinar vi åt dumma amerikaner som tror att Finland är en stad, trots att vi själva tippar på att Darfur är ett land och Jamaica ett turistparadis.
Jag skulle inte kunna hålla med mer.
Det var inte det du skrev.
Det tycker jag! (Alltså: JAG har koll på USA. Väldigt få svenskar har det…)
Ja, det kanske var det du skrev. Jag läste ”förståelse” där du skrev ”förförståelse”. Nu vet ju inte jag exakt vad ”förförståelse” betyder, men det är ju frestande att tro att det är något i stil med majonnäs-på-månen-utläggningen.
Min amerikanske man har alltid varit lätt förbluffad över en del svenskars sätt att å ena sidan vilja krama ihjäl honom för att han är just amerikan, å andra sidan låta honom veta allt de anser vara fel med USA. Oftast ökar både kramandet och skitsnacket i takt med alkoholintaget. Min man brukar klara av de där vulgoåsikterna ganska snyggt medan jag rodnar av skam över mina landmän.
Håller med Marcus: svenskar tror att USA är som i tv (oftast de tv-serier och filmer de har sett i Sverige). Andra sidor, som t ex hur mycket viktigare familjen är än hemma, hur mycket hemmafruar det finns eller den utbredda homofobin (även efter att fientligheten har dunstat speglas den i en märklig önskan att stämpla allting som är annorlunda i filmer, böcker och mode som ”gay”) kommer inte riktigt med i bilden. Men visst är det så att man identifierar sig hårt med USA, vill bli *uppskattade* av amerikaner, tala deras språk på ett sätt som saknar motsvarighet gentemot t ex italienare, tyskar eller spanjorer.
Vi är helt klart väldigt fixerade i vår önskan om att amerikanerna ska gilla oss och tycka att vi är bra. Detta försöker vi åstadkomma genom att dels snacka upp oss själva och dels snacka ner USA (med hjälp av vår inbillade förståelse för landet och dess system).
Det söta med uppsnackningen av oss själva är när vi kör massiv mediaövervakning på nomineringen av Roy Anderssons senaste stumfilmsepos för bästa manusförfattarassistent, och att Jonas Åkerman blev större än kungen efter Ray of Light.
Och samtidigt ser vi ju många saker väldigt olika. Jag diskuterade med ett par amerikaner på webbemn om Ismael-scenen i Fanny och Alexander och de frågade: varför är det en tjej som spelar honom?
Jag vet inte, men jag skulle tro att Bergman ville understryka hur annorlunda ismael är, litet mörk ängel svarade jag. Då tar han det androgyna till hjälp trots att figuren är en man.
-Men du inser väl att om det varit en man så hade scenen blivit ännu mera gay? sa jänkarna.
Nej, det hade jag inte tänkt på, men för dem var det den självklara vinkeln. hade det varit en manlig skådis hade den komosexuella/pedofila tolkningen hängt alldeles för nära, sade de: våra polare ser den som mycket gay som den är. Och om Stina Ekblad hade smekt Alexander litet längre ner så hade filmen knappt kunnat visas på bio här.
De hade säkert rätt, men det där är en läsning av Bergman som jag aldrig skulle göra som svensk. Inte de flesta jag känner heller. Jag tackade och försökte förklara att bergman använder de erotiska motiven i F&A och ett par andra filmer för att belysa något annat, ”it’s not a film about sex, even though there’s some erotic sides to what happens on screen” knappade jag in ”and it’s not as if he was a prude either”. De förstod, tor jag. Där blev skillnaden mellan svensk och amerikansk kultur väldigt avläsbar. Att sex är 2naughty” tilll och med i ganska oskyldiga former, och att sex på skärmen eller i tv-rutan alltid är speciellt sitter hårt nitat i USA.