Peter Englund försatte mig häromdagen i en korrupt… grej, vad säger man, han fick mig att känna mig yrkesetiskt tveksam genom sin stora vänlighet.
Han skickade mig sin bok Spegelscener, som inte finns i handeln, ett särtryck som användes som julgåva från Albert Bonniers förlag. Det är en fantastisk bok, krigsskildringar som inte väjer för vidrigheter men heller inte badar i dem. En svidande uppgörelse med de egna motiven; glädjen i att åka till ett krig.
Han skickade mig den där boken som ett julkort, en vänlig hälsning efter den intervju jag gjorde med honom för ungefär ett år sedan.
Det måste vara okej att göra det, och det måste vara okej att vara glad mottagare, säga tack, utan att känna att det heliga oberoendet naggas.
Men kan jag nu recensera Peter Englund någon gång om det skulle behövas? Det kan jag kanske. Kanske inte. Kulturjournalistiken är full av de här avvägningarna, och jag känner mig inte alltid säker i dem. (Oavsett vilket: Peter Englund ger nu också bort boken som pdf – det är bara att kolla in sajten hans.)
***
En sökning i Presstext på ”Johan Esk AND Lundell” ger 31 träffar. Är det bara jag som tycker att det har blivit några för många?
