Jag har ett svårt förhållande till godis, det har jag berättat om tidigare. Ta det här fullständigt sanna blodsockerlåga exemplet från december:
Jag sitter på tåget. På andra sidan gången är det tomt, men någon har glömt ett föremål i sätet.
En rulle med dansk mandelmassa från Odense, i en blå liten cylinder. Fantastisk mandelmassa. Underbart, tänker jag, undrar hur länge jag måste vänta innan jag kan slita förpackningen i stycken med några fruktansvärda bett.
Detta tänker jag en lång stund, innan jag ser att cylindern är ett glasögonfodral. Ingen mandelmassa.
För visst, vad är mest logiskt? Att någon har glömt ett par glasögon på tåget? Eller lite 50/50 från Odense?
***
Jag har en god vän som är alkoholist. (Sorry, han lindar inte in det, så det kan inte jag göra heller.) Men han är nykter nu, och kommer att vara det framöver. Han kommenterar ovanstående i roligt mejl:
”Mandelmassa, du gillar mandelmassa. Du får en impuls att sitta och tugga i dig ren mandelmassa. Översatt till min värld blir det som att dricka en hel back rumstempererade Smirnoff Ice Watermelon. Så illa är det alltså. På samma sätt som att en återställare är en varningssignal för en alkoholist så är den upprymda känslan vid åsynen av ett litet Anthon Berg-paket detsamma för människor som lider av det du beskriver. Det är glädjande att du tar detta på stort allvar, för folk hamnar på gatan av sådant här. Med stavar och stegräknare.”
