Det är inte så lite provocerande när någon får eller skaffar sig ett journalistiskt utrymme – och så bestämmer sig för att göra exakt ingenting av det.
Tidningen Kupé är ett sådant utrymme.
Monopol på svenska tåg. Pengar att göra en tidning för. Väldigt få krav på innehåll från ägarna. Med andra ord: nästan varje tidningsmakares dröm.
Gunnar Wesslén heter chefredaktören. Hans senaste pinsamhet är att anlita en släkting som skribent, och att sedan släppa in en text från denna släkting som är klart mellanmjölkigare än tidningens genomsnitt, vilket inte vill säga lite.
Strider det mot tidningen Kupés publicistiska idé att göra intressanta intervjuer med folk? Strider det mot den typografiska grundfilosofin att göra snygga sidor?
Att få uppdraget att göra Kupé är ett smörpass. En total frispelning, all tid i världen och alla backar uppe på läktaren och målvakten har solen i ögonen och är förlamad från midjan och neråt.
Vad gör Gunnar Wesslén då?
Prickar hörnflaggan.
