Det var en härlig jobbvecka på alla sätt. Många grejer och av helt skiftande natur: Jag rörde mig mycket ute, hade bokade möten och inläsning och skrivtid om vartannat, en riktigt svår grej att klara (intervjun med Clay Shirky menar jag då) och dessutom en helgintervju helt klar, som jag visste var rätt lyckad, eftersom eftersom Tom Alandh är ett oemotståndligt intervjuobjekt.
Jag fick dessutom tillfälle att se den nya generation skribenter och redigerare och fotografer, som jag har äran och glädjen att samarbeta med på Sydsvenskan, göra strålande resultat. Och det är egentligen mest det jag vill skriva om nu.
Johan Bävman heter en 27-årig skånsk kille med våg i håret och skärpa inte bara i bilderna utan också i blicken. Han tog pris i världens mest prestigefulla tävling, World Press Photo, med sitt oerhörda reportage om förföljelsen av albiner i Tanzania.
Nu har Johan själv bekostat formgivning och utgivning av en bok från den resan. Det är ett direkt sjukdomstecken för svensk förlagsbransch att ingen har huggit tag i ett sådant projekt – men ett friskhetstecken för den levande journalistiken att den föder sådant mod och sådan energi som Johan visar genom att då ta saken i egna händer.
Och det är här ni kommer in i bilden.
Ni ska alla som läser det här ta och skicka ett mejl till johan punkt bavman snabel sydsvenskan punkt se och beställa en bok. Johan kommer att svara er med instruktioner om hur ni löser det praktiska. Priset är 200 kronor.
Johan vet inte att jag bloggar om det här, så han blir kanske lite förvånad om det rasar in några extra mejl just i dag… Men han har inget val. Det han har gjort är för bra för att kunskapen om det – både om arbetet i sig och om det fenomen han skildrar – inte ska spridas till så många som möjligt.
Genom att köpa boken får du alltså inte bara en fin bok (för fin är den, oerhört begåvat formgiven). Du gör en politisk insats. Och du delfinansierar ett fantastiskt och viktigt journalistiskt projekt.
Utmärkt initativ, både från Bävman och Ekström. Tragiskt och skamligt att inget förlag har nappat. Känner igen situationen från journalistiken. Man sitter inne med fantastiska berättelser, men är av en eller annan anledning fel person att berätta dem.
Kan det vara för att innehållet är för känsligt? När filmen ”District 9” tog upp problemet klassades det genast som rasism.
Jag tror inte att det har med den politiska känsligheten att göra – voodoo-stollar som vill koka brygd på stympade albiner är ju dels inget fenomen vi har sett i Europa, dels inget som någon på något sätt skulle kunna få för sig att försvara.
Däremot kan man förstås fundera över säljbarheten. Det är smärtsamma bilder, och en enormt sorglig historia.