I början av sommaren lämnade jag några rapporter från livet som ”frilans”. Jag är lite extraledig den här sommaren, för att greja med några egna saker. Totalt en vecka i början på sommaren, och så totalt två i slutet. Typ.
För att få lite struktur har jag gjort att göra-listor. Det gör jag i och för sig alltid, men jag testade med en tvådelad: fem punkter med konstanter som jag har gjort varje dag, och så en lista med några engångsgrejer som behövde fixas. Jobb, halvjobb och privat utan sortering.
Man kan då konstatera några saker:
* Bodil Jönsson hade rätt i sin bok om tid. Det är svårt att hinna fram till ”svårt och roligt”, eftersom man tenderar att först göra undan ”lätt och roligt” samt ”lätt och tråkigt” och sedan ofta känner att man måste göra ”svårt och tråkigt”.
* Att spela lunchpingis mot en uppfälld bordshalva är inte lika roligt som att spela med en kollega, även om utrustningen är samma. Observera färgerna och gissa sedan en gång vilket decennium jag började spela pingis:
* Det är skönt att vara själv, sköta sig själv, känna ett slags fiktivt oberoende. Jag bävar lite för att börja jobba i kontorslandskap igen, att behöva gå på möten och… prata med folk och så. Haha.
* Min fru har jobbat intensivt under ett par av de här veckorna. Självklart går jag då in och sköter hundra procent av lämning och hämtning och matlagning och sånt, för, nyckelfras, jag är ju ändå hemma. (Motsatsen har ofta hänt. Förmodligen lite för ofta för att det ska väga jämnt.)
* Och så en slutsats: Jag vill, tills vidare, inte arbeta som frilans. Lägg till en försörjningsplikt på den här tillvaron, och jag vill inte ha den. Jag ser enormt mycket fram emot att jobba vidare i det solida journalistiska sammanhang som Sydsvenskan är, med några av de skickligaste kolleger jag vet. Att komma till redaktionen, att stå vid en whiteboard och handgripligen skissa på en idé. Att läsa korr på nygjorda sidor, att ringa in tre nyhetsrader till webben. Den inomredaktionella delen av journalistiken. Och det börjar i dag!
