Det här var sommaren då Tomas Ledin äntligen bevärdigades med en journalistik som motsvarar hans plats i folksjälen. Jag menar inte att Tomas Ledin är bra på allt – jag tycker förstås att han är enormt underskattad, vad trodde ni – men att han har lyckats nå nästan alla svenskar med åtminstone någon av sina sånger.
Det är något. Det har ett värde.
Håkan Engströms recension av hans spelning är Håkans bästa på hela året. Den är en seriös analys. Och de här raderna i Expressen tycker jag inte heller ni ska missa.
Visst har Ledin ett värde i den svenska folksjälen. Men jag är ganska övertygad om att för en stor del av oss så väcker han inga känslor.
Nejvisst, så är det ju. Jag har en liten känslomässig koppling till vissa spår, framför allt från ”En del av mitt hjärta”-tiden. Jag var sexton år då, typ, och då är man formbar som en solmjukad smörklick… (Dessutom tycker jag om och känner till och med lite extra för vardagskärleken i ”Lika hopplöst förälskad”!)
Hej!
Det är fel på RSS-feeden står bara massa konstiga saker, typiskt hackat..
Tack för en bra blogg!
/ Pia
Tack för att du sa till! Det har varit så ett par dagar; jag drabbas av sådant mycket ofta tyvärr.
haha, andreas ekström strikes again med en musikpreferens som inte är accepterad av resten av kulturankdammen. du är min förebild!