För att vara en tänkt bloggpausad månad är det rätt mycket bloggande här. Men i dag, bara en kort länk bakåt, för er som kanske inte så ofta läser kommentarer eller tar del i diskussionerna. Klicka här, och rulla ner till kommentar nummer sju, så förstår ni varför bloggandet blev tre gånger så kul, bra och lärorikt den dag jag öppnade för kommentarer.
Ja, det kan jag verkligen hålla med om. En höjdare. Men jag tycker ditt svar är intressant också. Om mediers uppgifta att ge ”underlag för opinionsbildning” – ställer det inga som helst krav på saklighet, utan det är ok med FUD?
Jack säger det ju så bra i sista stycket, men det känns som om den biten inte riktigt får fäste i ditt svar 😉
BTW, en annan gång kan du länkar så här: http://www.andreasekstrom.se/2009/07/11/arets-basta-text/#comment-74487
Just det, tack för länktekniktips!
Jag tycker Jacks text står bra för sig själv, och jag tycker att han i princip har rätt i allt – inte minst också eftersom han bevisar varför det är viktigt att granska ett så säreget och stort maktfenomen som Google.
***
Jo, det är klart att det finns saklighetskrav för samtliga delgenrer. Men jag vill påstå att de ser lite olika ut. Stefan Lindbergs text, som jag gillar så mycket, är ju en litterär eller konstnärlig prestation, inte en stram sakkritik. Därför blir hans (och mitt) misstag som rör Facebook-indexeringen inte så viktigt som det hade blivit i en stram sakkritik. Därmed inget ursäktande av faktafel, vi ska inte ha faktafel i journalistiska texter, den som tycker motsatsen tycker fel. Men om en ledarskribent eller kulturskribent skriver ”Alliansen gör att fler människor hamnar i utanförskap”, och någon hittar en rapport som säger motsatsen – ska rättelse skrivas då? Nej, det blir inte rimligt. Och var, exakt, som den gränsen går är olika från tidning till tidning.
Detta betyder också att retsamma formuleringar, förenklingar, tillkrånglingar, halsbrytande paralleller, synbarligen osorterade associationer och inblandande av personliga erfarenheter – allt sådant som man ska vara mycket försiktig med i reportage – kan vara det som lyfter den personligare texten. Ibland har jag argumenterat för att dagspress borde vinjettera tydligare för att hjälpa till där. Det räcker liksom inte med ojämn högerkant på brödtext för att få läsaren att förstå att ”aha, här har vi text med subjektiv avsändare”…
Jag tycker alltså sammanfattningsvis att man måste göra en liten genreberäkning inför varje text man läser. Carina Rydberg i DN i går, till exempel, var det en bra stram sakkritik? Nej, det tycker jag verkligen inte. Men var det en text som fick mig att känna, tänka, fundera vidare? Ja, absolut. Den hade sin absoluta plats i tidningen. Hade det varit den enda texten om fenomenet i DN genom historien hade det inte funkat, men det var det ju verkligen inte heller.
Jag tror, spontant, att de här genrefrågorna skulle kunna vara ett bra ämne för en krönika i Journalisten. Vad mer bör man få med då? Vinjettering, rättelsepolicy (som jag har skrivit om tidigare) och kanske något om i hur stor utsträckning det är rimligt att dubblera och skriva både reportage och opinionsmaterial. Som, t ex, jag gör. Jag tycker inte att det är oproblematiskt.
Ett problem är ju också att det känns som att medierna själva börjar bli allt mer slarviga med hur de presenterar sitt material. DN kallade Lindbergs text för ”reportage” på sin kulturetta, något man i journalistisk mening knappast kan kalla det. Och för ett par veckor sedan var ju SvD än svajigare när de presenterade den senaste Balderson-teorin som ett fastslaget avslöjande i papperstidningen, två dagar i rad dessutom.
Överlag så tillåts rätt mycket passera på kultursidor som aldrig skulle accepteras i den övriga tidningen. Vad som är fakta, kåserande fiktion eller personligt tyckande är ofta endast vagt åtskilt.
Eh, vilket ju ungefär var exakt vad du skrev i den andra kommentaren, ser jag nu. My bad.
Jo, men du har ju rätt. Det är inte samma, och skillnaden är inte självklar och den är inte oproblematisk.
Jag har aldrig tyckt att det har varit så svårt som nu att tänka sig en ”läsare”. Vem i helvete är min ”läsare” när jag skriver en text i Expressen eller Sydsvenskan? Eller här? Ja, här är det lättare, ni är färre och jag lär ju på sätt och vis känna er som regelbundet mejlar eller kommenterar. Men det är ändå svårt.
Å ena sidan vet jag hur mycket som missuppfattas, inte minst på genremässiga grunder, i etablerade medier. Å andra sidan vet jag att om det är något man hatar som läsare så är det att känna sig skriven på näsan eller dumförklarad.
Tack Andreas å alla andra för de fina orden! . Min kommentar blev som vanligt rätt lång men i när man ska försöka nysta i Google så blir det nästan oundvikligen så (fast jag är iofs aldrig kortfattad ändå…).
Och för att vidareutveckla lite….
Jag tycker fortfarande inte man kommer runt frågan om hur Internet som helhet fungerar och vilka regler som gäller där. Som jag ser det finns det en hyfsat allenarådande regelbok för hur man utformar tjänster så att folk använder dem på nätet. Google följer denna regelbok rätt slaviskt (gratis, öppna api, plattformstänk bl a).
Det som gör denna regelbok lite speciell är att den helt och hållet skrivs och uppdateras av användarna. Det är därför jag har svårt för ord som supermakt i samband med internetföretag, hur mycket pengar de än tjänar eller hur många företag de kan köpa upp. Det är extremt svårt att vara enväldig på nätet. Supermakt är något jag främst associerar till den fysiska världen.
Beträffande informationshantering måste man ställa sig frågan hur stort svängrum Google har att dabba sig. Rent spontant känns det inte så stort. Om man jämför med FRA eller IPRED så är det klart att de är kontroversiella lagar och skulle säkerligen leda till ramaskri vid slarvig eller felaktig (eller kanske all) implementering. Men det leder knappast till någon kollaps av myndigheterna. Folkets vrede, lagändringsförslag och diskussioner, men fram tills att det får konkreta konsekvenser kan många privatpersoner ha råkat illa ut.
I Googles fall känns det som att alla decentraliseringsromantiska bloggare där ute (och nästan alla andra också) skulle kasta sig över scoopet om att Google slarvar med privat information eller använder den i mörka syften. Enbart rykten om att radiotjänsten last.fm lämnat över info till RIAA räckte för att somliga skulle överge tjänsten helt och kommentatorsfältet till företagets blogg fylldes av arga inlägg på nolltid. Internetfolket är kräset, misstänksamt och ombytligt. Google förstår detta och måste förhålla det till sig varje dag för att bibehålla sitt imperium.
Den digitala spelplanen och regelboken är viktig att förhålla sig till som journalist när man skriver om alla internetföretag, anser jag. Annars tappar man styrseln.
Vad kan man kritisera hos Google? Jag tänker att de , som jag förstått det, är väldigt hemliga med hur adsensepengar fördelas. Deras Google Book Search deal tror jag egentligen är rätt bra men kontrakten framförhandlades i skuggorna och utan att alla verkar riktigt ha varit med på noterna. Google har säkerligen flertalet väldokumenterade ömma punkter, och det kanske kan vara läge för en kritisk journalist att förhålla sig till dessa innan de fria spekulationerna tar fart.
Kåserande, personliga, fantasifulla och ”driva till eftertanke”-texter kan kanske behövas men är de inte väldigt överrepresenterade? Har inte alla kulturredaktioner i världen tagit sig en svängom med Google och Facebook? Det känns så.
Sen finns det ju många tidnignar som helt enkelt inte gillar Google för att man tycker att de stjäl deras arbete. Som Wolodarski i DN till exempel. Sånt gör säkerligen inte Google-bevakningen lättare.
Man måste kanske helt enkelt börja med att bilda opinion bland journalisterna för ett sakligt och objektivt granskande av Google i fortsättningen.. När alla är eniga om det kan man vända sig ut till folket och mana till eftertanke, kritiskt tänkande och ifrågasättande. Det är mitt förslag.
Det är inte bara jag som hyllar dig heller, jag har sett flera inlänkningar och hört beröm till dig på Twitter också. Välförtjänt, och nu gånger två.
Jag uppfattar, precis som du, att reflektionstexterna är fler än de krasst granskande. Åtminstone i dagspress. ”The Google Story” som jag ofta nämner är en fantastisk reportagebok, men den är inte kritiskt hållen. Den är skriven i hänförd förtjusning, och det lyser igenom.
Journalistiken lider enormt av misstanken om egenintresset vad det gäller i princip alla nätfrågor. Skriver ni om Google för att ni är rädda för Google? Engagerar du dig (vanlig fråga till mig) i upphovsrättsfrågorna eftersom du åtminstone till viss del har inkomst via upphovsrätt?
Jag tycker att frågan är helt legitim. Men jag tycker samtidigt inte att de etablerade medierna är så dåliga, inte nu, och inte historiskt sett, att de riktigt förtjänar den misstanken.
Uppdraget är att försöka bedöma vad som är sant och relevant, och sedan berätta om det och punkt slut.
Att Peter Wolodarski tycker att Google drar väl mycket ekonomisk nytta av andras arbete påverkar DN:s ledarsida. Men det påverkar inte DN:s nyhetsbevakning. Det är skilda saker, på nästan alla tidningar, och ska vara det.
Vad kan man ställa frågor om vad det gäller Google, även utan exakta tekniska kunskaper? Ja, informations- och därmed maktkoncentrationen då förstås. Det och den i-praktiken-monopolställning som Google har fått. Och förvärvsviljan, och valen av utvecklingsprojekt, där Google Wave verkligen bäst visar hur Google har som ambition att bli synonymt med både internet och stora delar av det dagliga mjukvaruanvändandet.
Jag tycker inte att spåren förskräcker. Tvärt om. Google har gjort det mesta rätt, såvitt jag kan förstå.
En av mina centrala poänger, som också stod i den krönika som inledde mycket av det här pratandet som pågår nu, är att det snabbt, mycket snabbt, kan ändras. Om Google fortsätter att skötas exakt som i dag, enligt samma principer, med aningen större öppenhet, så kommer Google att fortleva och utvecklas på ett sätt som jag tror huvudsakligen bara är bra och sunt.
Men om inte? Då hänger mycket, alldeles alldeles för mycket, av den vanliga människans webbanvändande och information på ett företag som inte helt enkelt låter sig påverkas. I den bästa av världar slutar människorna, de 97 procent som söker i Google, att använda Google om Google plötsligt blir ”evil”. Men sker det? Jag är rädd för att Googles ställning redan är så cementerad att mycket skulle kunna göras fel mot många innan den reaktionen kommer. Jag tror alltså inte på riktigt samma snabbrörlighet bland vaneanvändarna som du föreslår här ovan. Det gäller 95 procent av webbens tjänster, men inte Google alls lika mycket. Google är för synonymt med internet, och framför allt: För bra på sin grundtjänst.
Vad det gäller journalistiken: Jag hoppas på mer av allt. Om du skickar mig din postadress, så vill jag gärna skicka dig Sydsvenskans sexsidiga Googlespecial från tidigare i sommar, där jag bland annat intervjuar Stina Honkamaa, Googles svenska vd. Jag tycker att det var en bra satsning, men att mycket mer måste göras. Däremot tror jag inte att man så att säga ska kräva någon form av enighet bland journalister om varesig metod eller mål – det är mycket bättre att vi INTE är överens, då får läsarna mer att välja på, och mer att själv söka sig vidare från.
Men det potentiellt ”onda” Google är bara bråkdelen så stort som allmänhetens 97-procents-Google. En överväldigande majoritet av www:s befolkning har INTE konto hos Google.
Siffernörden i mig vaknade och jag kände mig tvungen att kolla upp den där siffran 97 procent eftersom jag tycker den låter så bisarrt hög, men den verkar vara helt korrekt (eller ja, enligt Statcounter Stats har siffran i Sverige sjunkit till 96 procent sedan Bing presenterades i maj, men det ser jag som en försumbar petitess i sammanhanget).
Det väldigt kompakta sökgrepp som Google har i Sverige speglar dock inte riktigt bilden på deras hemmamarknad i USA. Enligt Statcounter hade Google 80 procent av marknaden kalenderåret 2008, och under det första halvåret i år har andelen sjunkit till 78 procent (troligen en Bingeffekt får man väl anta). Det är så klart fortfarande en överväldigande dominans, men ändå en rejäl skillnad värd att poängtera när man diskuterar deras dominans.
http://gs.statcounter.com/#search_engine-US-yearly-2009-2009-bar
Så är det absolut, och det finns självklart grader i helvetet här. Googles dominanta ställning och gradvisa synonymisering med internet är det potentiella problemet.
Men vem tror att Google INTE tänker köpa Yahoo? Och allt annat intressant på webben som är till salu och/eller har begåvade medarbetare?
Jag är också extremt nyfiken på var du har fått siffran på att ”Google står för 97 procent av de svenska nätsökningarna.”
Jag har nämligen helt andra siffror för hur det ligger till med sökningar samt vad som genererar trafik till satjer.
Visst, det är en klar dominans, men jag har inte sett några 97% någonstans.
Daniel bekräftar siffran här ovan, som du ser. Min källa är mina researchskickliga kolleger på Sydsvenskans nyhetsgrafikredaktion – uppgiften ingick i den Google-special som gjordes i juni; jag vet inte vilken källa de använde för uppgiften, men eftersom jag vet hur noggranna de är så förutsätter jag att den är korrekt. Jag ska fråga dem mer exakt när jag är tillbaka från semestern!
Ok, då vet jag. Skulle gärna vilja se siffrorna från Google-specialen för de låter orimliga och tämligen osannolika.
För det blir problematiskt att hänvisa till Statcounters statistik av två
1. Antalet sökningar på en sökmotor är inte alls detsamma som vilka sökmotorer som genererar trafik.
I din artikel baserar du dig på statistik rörande antalet sökningar men hänvisar dig till statistik som grundar sig på refererad trafik. Det är två helt skillda saker då en sökning och ett klick från en sökmotor är två skilda saker.
2. Statcounters statistik är inte alls att lita på. Statcounter är relativt sett liten gratistjänst som främst små sajter använder sig av i Sverige vilket gör att snedvridningen blir väldigt stor.
När det gäller punkt 2 så sitter jag i egenskap av mitt jobb på statistik för miljontals unika besökare i veckan som rör kunder inom en rad olika segment och där ligger Google på någonstans mellan 80-90%. (Vi är Omniture SiteCatalyst största partner i Sverige)
Simon: Kan du inte lägga ut lite aktuell statistik för både Sverige samt globalt på din blogg? Eller berätta om vart man kan hitta tillförlitlig statistik som ”vanlig” nätanvändare? Vore väldigt intressant att ta del av.
Du får gärna utveckla det du skriver i kommentaren här ovan dessutom, jag tror att det för många (åtminstone för mig) är lite svårt att förstå de skillnader du anger i punkt ett, samt förklara vilka konsekvenser dessa skillnader ger.
Oj – är det så att du utgår från statistik om antal sökningar men sen glider över till statistik om refererad trafik är det ett ganska fult trick! Även om jag inte för ett ögonblick tror att det var medvetet. Men det understryker onekligen det jag påpekat ett antal gånger de senaste dagarna, vikten av reell kunskap när man ska kritisera.
Simon: Tack! Och jag instämmer i Daniels önskan, ju mer du kan delge oss desto bättre.
Kjell: ”Antal sökningar” är vad jag hela tiden har trott att det handlar om. Om den siffran nu ligger mellan 80 och 90 procent, som Simon anger här ovan, så skulle det alltså röra sig om kanske tio procentenheter mindre än jag trodde. ”Bara” 87 procent skulle förstås inte ha förändrat något i min syn på detta, det är ju fortfarande en så total dominans. Men det vore spännande att se de exakta siffrorna, och gärna också med internationella jämförelser. Och om meningen ”Google står för 97 procent av de svenska nätsökningarna”, som jag inledde min Expressen-krönika med, är formellt felaktig, då tycker jag att den ska rättas i Expressens rättelsespalt. För att ta det initiativet vill jag gärna höra lite mer, så jag är säker på att inte rättelsen blir fel, för det är det värsta jag vet… Vad skulle en korrekt formulering i så fall ha varit? ”Google står för 97 procent av den refererade trafiken på internet”? Eller hur skulle man skriva det?
Simon, jag skulle också gärna höra lite mer om de eventuella felkällorna hos Statcounter, som ju används av många och som ofta står som referenspunkt. (Varför finns det ingen bred enighet om hur man mäter den här typen av saker…?)
Det känns som att det får bli en lång bloggpost rörande det där med statistikmätning för att besvara alla frågor och funderingar rörande det.
För det är inte så extremt lätt som man kan tro faktiskt, och i synnerhet i mindre länder som Sverige.
I USA däremot finns det mycket mer relevant statistik (Nej – INTE Alexa) att hämta rörande detta.
Sajter som Hitwise & Compete är tillförlitliga källor som till stor del hämtar statistik direkt från ISP:erna.
Där kan man exempelvis se att Yahoo.com & Google.com är jämnstora i USA när det gäller antalet besökare och att Facebook.com inom några månader kommer vara lika stora.
Som sagt, jag återkommer med en bloggpost för att få tag på relevant statistik och klargöra frågetecken med detta.
Dessutom så är det nog på sin plats med en bloggpost vad Google egentligen är i dagsläget och hur konkurrenssituationen ser ut runt om i världen – för det verkar som att många missar den mycket viktiga punkten.
Ok, det låter bra – du kan väl höra av dig när du publicerar något, så ska jag se till att länka.
Har grubblat lite mer på folks frustration över Googles påstådda envälde…(och inser att jag kanske kommer motsäga mig själv en aning vad beträffar svårigheten att upprätthålla och manövrera en monopolställning på nätet.. men whatever…)
Jag inser också inte heller att alla per automatik är emot Googles särställning utan att problemen riskerar uppstå, som Andreas säger, när och om Google blir ”evil”.
Men ändå, det suras lite här och var över att Google är intagit en sådan speciell plats på Internet: Och då tänker jag: att vara svårt missnöjd med Googles monopolställning känns lite som att slåss mot två internetbaserade ”naturlagar”. Den ena handlar om att miljontals terrabyte data kräver en monopolistisk, kapitalstark aktör för att hanteras (oavsett om aktören kallar sig Google eller något annat).
Den andra om ett internet-användarbeteende som vad beträffar tjänster, i takt med att Internet blir en alltmer naturlig plats för gemene man att befinna sig på, går mot mot ett mer ”singulärt” one-stop-shop beteende. Succeer som bl a Blogger, Youtube, Facebook,Flickr,Twitter,Hulu, Ebay,Amazon och Spotify tycks bekräfta denna trend.
Att användarvänliga tjänster (särskilt vad gäller underhållning) alltmer börjat använda sig av ”molnet” förstärker också behovet av kraftiga servar som i sin tur kräver kaptitalstarka, centraliserade aktörer a la Google, Microsoft, Yahoo, m fl.
Min temporära slutsats är alltså att det ju alltid kommer att vara någon som av rent ekonomiska skäl intar en väldigt klar förstaplats inom varje ”tjänsteområde” på nätet, inte bara sökning. Den genomsnittlige användaren kommer av bekvämlighetsskäl troligen inte att förhålla sig till mer än fem sex tjänster totalt sett. En tjänst per behov verkar rimligt. (Vi vill troligen inte logga in på fem olika sorters Facebooks,Ebay, Amazon, Craigslist, Youtubes, Twitter, Google, Gmails osv)
Jag tyckte det var väldigt intressant att till och med ideologiskt drivna pluralister, fildelningsfanatiker och decentraliseringsromantiker alla valde att tillfredställa sina torrentbehov genom en och samma tjänst: The Pirate Bay.
Det var med detta i åtanke som jag läste Peter Sundes artikel i Expressen idag, och fastnade för följande formulering.
”I framtiden kommer det i sådana fall att uppstå hundra nya The Pirate Bay i stället för det gamla och ingen skulle bli gladare för en sådan pluralism än vi”
Jag tvivlar på Sundes vision (eller ordval). Jag tror på ett visst folkligt förankrat behov av pluralism om man applicerar begreppet på kultur. Dock inte riktigt vad beträffar tjänster, och i synnerhet inte tjänster på nätet. Att folk föredrar gemensamma samlingspunkter och ett enhetligt användargränssnitt (även oavsett ideologisk övertygelse) är TPB´s framgångar i sig ett slags bevis på. (och om Hulu, Spotify å andra ännu ej sjösatta projekt som underhållningsbranchen ”lovat” komer loss på allvar så kommer troligen inte ett TPB att behövas. Men det är väl en utopi i dagsläget)
Det divideras en del om hur många procent av sökmarknaden Google har. Globalt sett rör det väl sig om cirka 80 procent. Och om man får spekulera lite om framtiden så tror jag det kommer att vara ett ”80-20”-förhållande mellan dominant aktör och utmanare inom alla ”tjänstesektorer”på nätet, inte bara gällande fallet sökmotorer. Känns på något sätt oundvikligt. Vi går kommer alla, av en massa olika anledningar att gå med på och finna oss i detta.
Problemet är kanske att Google riskerar bli ”åttioprocentare” inom precis alla områden inklusive underhållning/kultur tjänterna. Men tjänsterna är ju å andra sidan fortfarande gratis, hyfsat vettigt skötta och ganska bra ur kvalitetssynpukt. Och som Kjell påpekar så är det ju långtifrån alla användare som är i riskzonen när ”evil”-dagen kommer.
(Ser att första meningen i andra stycket blev fel. Det ska stå ”Jag inser att alla inte per automatik är emot Googles särställning…”)
Tackar för ditt erbjudande om att skicka Googlespecialen. Jag har dock för mig att jag läste den och att den var bra. Kul att läsa intervjun med Stina Honkamaa också. Det är inte ofta man får höra något från livs levande representanter från företaget.Framförallt tycker jag initiativet var lovvärt. Mer sånt.
Inser också att jag måste läsa The Google Story.
Själv kan jag rekommendera Chris Andersons senaste bok Free som finns att ladda ned (via Wired.com) som gratis talbok från hans blogg (går att läsa via Scribd också). Orkar man inte ta sig igenom hela så måste man iallafall ta sig lite tid med Google-kapitlet (kapitel 8). Det är en extremt kärnfull och substantiell text (som så ofta med Chris Anderson), som möjligen lämnar en del utrymme för fördjupning, men det är ändå en essentiell startpunkt för alla som har lite intresse för internetekonomin och Googles roll i denna.
Andreas undrar: ”Men vem tror att Google INTE tänker köpa Yahoo? Och allt annat intressant på webben som är till salu och/eller har begåvade medarbetare?”
Det tror inte jag. Nu är jag väl en aning färgad av Chris Andersons tankar, det ska erkännas, men det känns spontant inte som den bästa strategin för Google. Företaget har gjort miljardintäkter under ett antal år nu och hade lätt kunnat göra tiotalet rekvireringar i halvåret. Det gör de inte. De relativt få värvningar som gjorts har varit väldigt genomtänkta och väl avvägda. Google mår bra av ett stort och välbesökt Internet där det görs en massa business (annars förlorar Adsense kraft). Så offensivlustan måste alltid balanseras mot hur nätets övriga business-dynamik påverkas. För att inte tala om hur ”don´t be evil”-imagen riskerar skadas om man urskillningslöst köper upp konkurrenter.