I senaste Journalisten konstaterar två studenter vid JMG, Frida Johansson och Malin Sandberg, att det blev precis som jag förutspådde i andra halvan av den här krönikan – ett massmedialt gullande med företrädarna för The Pirate Bay.
Det gör mig deprimerad att branschen är så flocktänkande. Så dramaturgiskt lättfrestad.
Verkar dock som att din depression delvis botas av din prognosträffsäkerhet.
Jaja, det är ju typ lite skadeglädje eller vad man ska kalla det… Som å andra sidan tas ner av att det inte precis var raketforskning att tänka ut det…
Länk?
Jag såg den inte på Journalistens sajt, tyvärr, de lägger väl kanske inte ut allt.
Vad du framför allt har rätt i är förstås den första delen av den krönikan!
Nåja, det var/är väl rätt tydligt att alla skulle jaga just den grisen. Skribenter/journalister är ängsliga och ofta uppenbara.
Det är snart ett år sedan jag skrev i en artikel att Falkvinge kan ta sitt parti hur långt som helst. Det tror jag fortfarande.
Håller med Gunilla, det är den första hälften av din krönika som är allra mest träffsäker – och den här sortens scenariodränkta journalistik och flocktänkande har ju en tung orsak i att man sitter i knät på varandra, eller på någon extern aktör. De som driver pressen idag brinner inte i första hand för bra texter, det är personer med hög shoutability och häftiga ”stories” man vill ha.
”De som driver pressen idag brinner inte i första hand för bra texter, det är personer med hög shoutability och häftiga “stories” man vill ha.”
… det finns säkert sådana individer och ett behov av dessa stories men många skribenter, journalister och redaktörer är ytterst seriösa och mycket kunniga.
Det är en myt att det inte finns bra texter i dags och kvällspress – det finns djävligt mycket välskriven och påläst text lite varstans.
Svante,
Om du går till Journalistens sajt kan du läsa artikeln! De testar just nu med att lägga ut ”papperstidningen” elektroniskt.
Klicka på omslagsikonen, och skriv in ”journalisten” som både användarnamn och lösenord.
Jenny: Tja, det var väöl du som nyligen skrev till en välkänd och begåvad Expressenmedarbetare att du ”hade glömt mer om David Hume” än hon nånsin kommer att lära sig. Jag tyckte, i likhet med föremålet f ö att det var ett skitkul avfärdande, jag tror dessutom att du hade en poäng men den gällde i så fall mera tidningar och redaktionella miljöer än vissa skribenter. Det är klart att det inte saknas begåvade skribenter och så, men de får alltför sällan bra utrymme. Det är futtigt när man ser begåvade reportar med flera års studier i bagaget stoltsera med att de ”nu lär sig att forma den perfekta notisen” på högst 150 ord.
Och så avspänt vassa snärtar som din om Hume och bloggvärlden ser man ganska sällan i tidngarna idag. Det är inte comme il faut. Ännu mer sällsynt ar det, på många håll, att läsa texter som *både* är roliga och genomtänkta. Märkligt nog, i en tid när alla vill vara IOscar Wilde.
Det där var ett fall av otyglat temperament.
De redaktörer jag arbetar med är mycket hederliga och verkar vara mer förtjusta i bildning än tom slagfärdighet. Bildad slagfärdighet är väl allra bäst?
Jag tycker att det finns ett slentrianmässigt gnäll. Själv har jag en cirka 15-20 svenska skribenter i olika genrer som publicerar sig i pappersform och ibland på nätet som jag tycker skriver bra och är begåvade.