Jag har en kompis som jag spelar squash med ibland. Han har samma fascination för namn, men han har en tendens att koppla det mer till dagsaktuella saker. Förse namnen med laddning.
Därför spelade han en hel squashmatch en gång med namnet ”Carendi” studsande i huvudet vid varje boll. Under Skandiarättegången då förstås.
Själv drabbades jag av samma sak häromdagen, ett slags malande, en absolut oförmåga att störa ut ett malande ord eller uttryck ur huvudet. I det här fallet: klockmärket Philippe Patek, som jag just sett en överdådigt dryg annons för i Financial Times.
Patek. Patek. Patek.
Den perfekta transkriptionen av ljuden som följer efter varann vid ett lågt och bra squashslag.
Jag vågar nästan inte gå till hallen för en ny match. Jag misstänker att jag aldrig mer får ro där ute på banan. Patek patek patek, resten av squashmatcherna resten av mitt liv. Patek patek.
