Ni kanske tror att jag har slutat läsa Nobelpristagare? Att jag orkade sega mig bakåt men stupade efter 1982? Icke! Jag har också läst Elias Canettis hysteriskt roliga och tragiska och storslagna ”Förbländningen”. Den har återutgivits, i vintras var det väl, av Modernista, vilket har gjort att det har skrivits en del om den i svenska tidningar.
Jag har inget att tillägga i hyllningskören (slutscenen är bortom allt!) utom att jag gärna hade strukit bort hundrafemtio irrande sidor i bokens sista tredjedel. Det tilltagande vansinnet är nog gestaltat ändå.
Men: Mina varma rekommendationer!
Utan de – förvisso lätt tjatiga – hundra sidorna kantrar hela romanbygget. Där finns kärnan i vad Canetti vill ha sagt med romanen. Det blir, kanske, sämre roman. Men starkare budskap.
Det blir ännu tydligare när man läser ”Massa och makt”, där flera av de frågor som slutet av ”Förbländningen” reser, fördjupas och får en del svar.
Wanja som icke-Wanja gav 15 kommentarer. Canetti 1.
Är det symptomatiskt tror du, Andreas?
Ja, det är väl kanske en rimlig proportion: hur många såg Expressen denna dag, och hur många har råkat läsa Canetti? Eller nej – vid strikt proportionalitet skulle skillnaden nog varit ännu större…