I dag bloggar Anders Mildner om att dagens internetrevolution påminner om Göteborgskravallerna: En ung generation radikaliseras av vad de är med om.
Jag var också där i anslutning till händelserna. Och även om jag tror att det finns bärande likheter så finns det också bärande skillnader, främst den här:
De personer som i dag ägnar sig åt att bryta mot lagen i pirateriets namn, med något slags systematik eller politiskt uppsåt, gör det med ett visst stöd från allmänheten. Det finns nog ingen bredare ”folklig vrede”, för att tala med Göran Persson, mot dem som vill montera ner upphovsrätten och/eller bygga upp den privata sfären på internet till total anonymitet.
Det fanns det däremot mot dem som kastade sten i Göteborg. Jag tror att den så kallade autonoma vänstern skadades enormt mycket av det som hände där. Staden slogs sönder framför invånarnas ögon och även de städade aktivisterna avfärdades som anhängare av ligism och ickedemokrati. Vilket förstås var orättvist, men lätt att förstå: Våldsromantiken, våldsbenägenheten, ligger alldeles för ofta precis under ytan hos unga vänsterpersoner på ytterkanten. Varför kallar de inte sin bostadspolitiska manifestation i Lund i morgon för ”bostadsfestival”? Därför att ”ockupationsfestival” låter… häftigare. Att klottra på bänkar är ”coolare” än att sätta upp lagliga affischer. Och framför allt stämmer det perfekt överens med självbilden:
Ändamålen, i alla fall våra ändamål, helgar ju medlen. Demokrati, det är när det blir som just vi vill.
