Unni Drougges snabba cash föder en del frågor som jag gärna hör era reflektioner kring.
0 svar på “Snabba cash för Unni”
Jag har haft samma funderingar som du här Andreas. Snabba cash är verkligen ett bra uttryck för jag tror inte att det är någon långsiktigt bra lösning, för givarna är nog inte uthålliga i längden.
Unni själv uttrycker sig i någon artikel att det är bra att alla får betal autifrån vad de kan. En något naiv lösning för hållbar försörjning. Och som du säger – Skattemyndigheterna?
Vet inte riktigt var ni är i debatten?
Men jag tror inte heller att fria donationer kommer lösa alla problem med rättighetsfrågorna. Smtidigt så har inte Unnis ”snabba cash” urholkat betalningsviljan heller. Något man knappast kan ignorera att ”anti lagar och anti organisationerna” gör. Själv anser jag det vara en total omöjlighet att ha en och samma lag för helt olika saker. Det har rättighetshavarna förstått för länge sen och sett till att utnyttja. ”Ge ett förslag om hur böcker ska säljas och rättighetshavarna svarar med ett film svar” Något som får din idé att verka totalt oklok såklart.
Jag tror inte heller att man kan ”stjäla” allt man vill ha utan att varje sorts media behöver varsinn lösning. Jag trodde på ”internet avgift” ett tag. Men efter ha funderat en stund så kommer en sådan göra tillverkning och utveckling av ny media helt onödig. Alla får betalt iaf så varför göra något?
Hur vida det är någon mening att utveckla det här beror på om det finns något intresse.
”Vad händer när säljaren blir tiggare och köparen blir mecenat?”
Jag tycker att det är litet överdrivet att beskriva det så. En författare kan redan idag välja mellan att skriva mer publikfriande eller konstnärligare och smalare. Är då författare utelämnade åt sin publik? Ja, det är klart att de är, men de har fortfarande möjlighet att göra sina egna val. Jag ser ingen avgörande skillnad utöver att det krävs närmare relationer med läsare/lyssnar/tittare.
”Hon har anammat rätt politisk uppfattning, och ska nu snabbt och synligt belönas för detta av piratrörelsen.”
Jo, det håller jag nog med om. Det är svårt att bedöma hur mycket som har att göra med författarskapet när det fästs så stor vikt vid politiska sympatier. Å andra sidan har ju inte Drougge uteslutit licenslösningar som gör det möjligt att fildela men samtidigt betala, så jag är inte säker på att hon är helt på piratpartiets linje (de verkar ju i allmänhet inte vara speciellt förtjusta i sådana lösningar).
”Hur ska skattelagstiftningen anpassas till crowdfunding?”
Det där är en jätteviktig fråga och det är en brist i piratpartiets politik att de inte kan ta ställning till den. Idag är bidragen skattepoliktiga om de kan anses utgöra ersättning för utfört arbete. Rick Falkvinge hade nog inte riktig koll på reglerna när han antog att bidragen var gåvor.
”Den som tar emot stora donationer utan att redovisa vem som i praktiken finansierar verksamheten riskerar problem med sin trovärdighet. Är det ett problem för en skönlitterär författare?”
Det framstår som ett större problem för facklitteratur tycker jag.
Förresten så behöver inte bidragen nödvändigtvis komma efter att verket har skapats. Om en artist/konstnär bara lyckas bygga sig ett namn med några fria verk så finns det även modeller för att förfinansiera verk. Här är ett exempel för musik – en sajt där folk i förväg kan göra utfästelser om hur mycket pengar de är beredda att hjälpa till med och där musikartisterna kan specificera vilket belopp de skulle behöva nå upp till för att en produktion ska komma till stånd.
Aha, OK, då fattar jag vad din Twitter-post ”# @unnidrougge Men: Du är inte längre försäljare av dina resultat, utan en konstnär som ber om allmosor. Det måste inte vara sämre, men…8:40 AM Apr 24th from web in reply to unnidrougge” handlade om. Sämre, bättre… Nog märks det ganska tydligt på tonen att du tycker det är sämre, men… Gör det något om jag högaktningsfullt skiter i det? Det står väl inte hugget i sten någonstans att konstnärens lott i samhället MÅSTE vara den ”bättre” — för konstnären! (kanske; men är ens det så alldeles säkert?) — som har varit den rådande det senaste seklet eller två?
”Vad händer när säljaren blir tiggare och köparen blir mecenat?”Tja, det är så konsten och kulturen har levat under större delen av mänsklighetens historia. Kanske mest uttalat under renässansen — och vad som hände då, åtminstone inom måleri, skulptur och arkitektur, var att konsten nådde höjder den aldrig nått förr (och enligt mångas förmenande inte senare heller).
Själv är jag helhjärtat av den åsikten att om det visar sig att det är ”bättre” för samhället som helhet — i motsats till bara den icke-kroppsarbetande klassen — att konstnären står och tigger med mössan i hand… Så varsågod, här är en mössa.
Ytterligare en reflektion:
Talet om mecenatskultur för lätt tankarna till en eller ett fåtal viktiga mecenater som har makt att styra över konstnären. Men kan man verkligen tala om mecenatskultur när det handlar om ett stort antal ganska små donationer?
Jämför med om oljeindustrin ger ett jättebidrag till Bushs valkampanj eller om Obama får ett stort antal bidrag på bara ett par dollar. Visst finns det en skillnad i inflytande. Om man inte kallar donationerna till Obamakampanjen för mutor och korruption, varför ska man då se smådonationer till konstnärer som otillbörligt inflytande över konsten?
Utdrag ur mitt kapitel i kommande bok om upphovsrätten:
Det verkar alldeles självklart att vi kommer att se mer konst med produktplaceringar, och mer konst som tillverkas med kommersiella hänsyn (men då inte masskommersiella, demokratikommersiella, utan sponsorkommersiella, storbolagskommersiella). Vi kommer att få en mecenatkultur, där varje kreatör kommer att vara utlämnad inte till en affärsmodell där den som vill njuta av kreativa resultat också bidrar till produktionsfinansieringen eftersom lagen stipulerar det – utan där den som laddar hem en låt själv bestämmer:
Vad tycker jag att det här är värt? En krona? Två?
Och även om jag tycker att det är värt två kronor – tänker jag bry mig om att betala? Hur snäll känner jag mig i dag?
Den som förut var kulturproduktsäljare blir kulturproduktstiggare. Den som förut var kulturproduktköpare blir kulturproduktsmecenat.
Där uppstår en skillnad, som placerar upphovsmännen – som redan befann sig längst ner i näringskedjan – ännu längre ner, med mössan i hand, där de ska uttala rätt åsikter och inte själva vara så övermaga att de prissätter sina resultat. För då straffar vi dem med noll kronor i ersättning.
”Den som förlitar sig på mecenater hamnar i beroendeställning.”
Konstnärer ligger väl ändå även idag i en kraftig beroendeställning att möta krav från sina skivbolag, förlag, etc? Dvs deras framgång hänger i förlängningen på att producera kultur som tilltalar den lägsta gemensamma nämnaren. Eller kanske ännu värre – marknadsanalytikers bedömning om vad som tilltalar den lägsta gemensamma nämnaren.
De enda konstnärerna som inte hamnar i någon sorts beroendeställning är de vars konst finansieras av staten utan några tydliga krav på vad de förväntas prestera.
Jag ser sen inte heller nödvändigtvis varför det skulle vara fel om konstnärer i större utsträckning stöds för vilka de är och vad de står för. Det är väl något som alltid har spelat in. Hängivna läsare är mycket medvetna om att de när de konsumerar en bok inte bara läser en text utan på något vis tar del av en människas tankegångar och hela personlighet som har spillt ut på pappret.
Jag har liksom aldrig varit speciellt sugen på att konsumera konst från personer som jag anser vara idioter.
Hela diskussionen hänger ju dock på antagandet att bara för att man inte längre kan sälja exemplar, så kan man inte längre sälja någonting. Jag tror tvärtom att den kommersiella kulturen i allt högre utsträckning kommer präglas av en tjänstekonomi.
Andreas,
det vore intressant att höra dig reflektera över vad som skrivits här ovan – att beroendet redan existerar, huruvida många små donationer verkligen kan likställas med stora tunga mecenater, och om alternativa finansieringsmodeller (jag gav ett exempel).
Personligen skulle jag nog vara mer benägen att finansiera framtida verk enligt ”pledge”-modellen än att frivilligt betala för redan existerande, även om jag också kan tänka mig det senare.
Jag tycker att dina utdrag ger uttryck för en litet förenklad syn på relationen mellan den som skapat ett verk och den som tar del av det. Man behöver inte se det bara som en transaktion där en vara utbyts mot betalning. Jag tror att det kan vara ett mer äkta och allsidigt utbyte som båda parter vinner på på sätt som ibland kan vara svåra att se i förväg.
Absolut, visst finns det redan ett sådant beroende. Men tidigare var det kopplat till säljarens stolthet – jaså, det passar inte? Ja, men köp inte då! Köp något annat! Jag prissätter som jag vill!
Jag tror att det kan vara lite sämre för självkänslan och som sagt då för samhällets generella värdering när det i stället är ”varsågod och ta” och ”snälla, ge mig gärna en slant om ni vill”.
Jag håller med om det allsidiga utbytet, och att det kan vara svårt att se i förväg. Och det är ju också en huvudpoäng för mig:
Vad Unni Drougges modell så att säga ”kostar” henne kan vara svårt att se redan nu, som jag skriver i artikeln. Den kanske inte kostar något alls?
Men grundfrågan är mycket spännande: Den konstnär som vill tillfredsställa köpare – agerar hon eller han annorlunda än en konstnär som vill tillfredsställa eller motivera donatorer? Det är väldigt svårt att sia om det.
Vad det gäller statlig konst: Inte heller den är ju fri i den meningen, nästan alla statliga utbetalningar som syftar till att försörja eller finansiera konstnärer är ju kopplade till något slags konstnärlig bedömning. Godtycket blir förstås oundvikligt vissa gånger.
”Absolut, visst finns det redan ett sådant beroende. Men tidigare var det kopplat till säljarens stolthet – jaså, det passar inte? Ja, men köp inte då! Köp något annat! Jag prissätter som jag vill!”
Motfråga: hur många kreatörer tror du det är som medvetet sätter priset på ett för dem ekonomiskt ofördelaktigt sätt bara för att få känna sig stolta över det höga priset?
Om man ser på den ekonomiska upphovsrätten som ett slags stimulansmedel för att maximera allmänhetens tillgång till högkvalitativ kultur, ja då har faktiskt inte denna stolthet någon plats. Det ligger inte i samhällets intresse att dela ut ensamrätter som är till för en speciell grupp människors fåfänga.
Om konstnärer inte kan verka självständigt och detta påverkar konsten, är dock det naturligtvis någonting att ta hänsyn till.
”Den konstnär som vill tillfredsställa köpare – agerar hon eller han annorlunda än en konstnär som vill tillfredsställa eller motivera donatorer?”
Svar på motfråga: Nej, det har du rätt i förstås. Det är förmodligen ett okänt fenomen, eller nästan i alla fall. En eller annan gallerist kanske jobbar så…
”Vad det gäller statlig konst: Inte heller den är ju fri i den meningen, nästan alla statliga utbetalningar som syftar till att försörja eller finansiera konstnärer är ju kopplade till något slags konstnärlig bedömning.”
Ja, och i de fall där konstnärens konst helt går emot vad dessa bedömare nog förväntar sig att konstnären ska prestera, såsom vandaliserade tunnelbanevagnar, så blir vi inte alltid så nöjda med resultatet.
Poängen är att en totalt oberoende kulturproduktion kanske inte vore önskvärt ens om det vore möjligt. Men som det är nu så kommer vi ju som sagt bara byta en typ av beroende mot ett annat.
Jag ser faktiskt övervägande positivt på att styrmedlen för den kommersiella kulturen i allt högre utsträckning kommer att hamna direkt hos konsumenterna, snarare än att ligga i händerna på diverse talangscouters försök att tolka vad som tilltalar den lägsta gemensamma nämnaren.
Christian R. Conrad skriver:
”Det står väl inte hugget i sten någonstans att konstnärens lott i samhället MÅSTE vara den “bättre” — för konstnären! (kanske; men är ens det så alldeles säkert?) — som har varit den rådande det senaste seklet eller två?”
Ursäkta, men på vilken planet är detta fallet? Inte jorden i alla fall, med tanke på hur vardagen ser ut för 99% av alla kulturarbetare och konstnärer!
Jag tycker en av de allra mest oroväckande tendenserna i piratlägret är det direkta förakt man uttrycker för den som är så fräck att den begär betalt för skapande arbete. ”Om det inte passar att jobba gratis som musiker/konstnär/filmare/etc. så skaffa dig ett jobb som alla andra!” hörs väldigt ofta, som om rätten att ta till sig kultur utan motprestation är given, men kulturproduktionen i sig inte är värd någonting. Och den som nänns hosta om att det vore trevligt att få betalt någon gång skall bojkottas bort direkt. Väldigt obehagligt faktiskt.
Och bara för att förtydliga: I fallet Unni Drougge så får hon ju knappast betalt för sin bok, som Andreas påpekar, utan för att hon uttryckt ”rätt” åsikt.
”“Om det inte passar att jobba gratis som musiker/konstnär/filmare/etc. så skaffa dig ett jobb som alla andra!” hörs väldigt ofta, som om rätten att ta till sig kultur utan motprestation är given, men kulturproduktionen i sig inte är värd någonting.”
Detta ÄR dock den teknologiska verklighet vi lever i nu. Utövare av levande konst på offentliga platser har i alla tider fått finna sig i att de inte kan kräva ersättning för det nöje som förbipasserande åtnjuter, utan endast kan räkna med folks frivilliga donationsbenägenhet.
På samma sätt kan man idag, när man väl har släppt sin konst i digital form, INTE kräva ersättning för dess digitala mångfaldigande, när det handlar om en kostnadsfri process som sker helt automatiskt som en del i denna digitala tekniks normala funktionalitet – som är hela grunden för digital kommunikation i sig.
Det är inte en verklighet som går att bortse ifrån oavsett om man upplever det som obehagligt eller inte, och ju tidigare man accepterar vad som inte går att bygga en stadig ersättningsmodell runt, desto snabbare kommer man upptäcka vad man faktiskt kan kräva ersättning för.
Saken är den att detta inte bara berör konstnärer. Det berör eller kommer också att beröra andra personer som ägnar sig åt ”intellektuellt arbete”, i brist på bättre benämning. Journalister och forskare, är två sådana yrkesgrupper.
”På samma sätt kan man idag, när man väl har släppt sin konst i digital form, INTE kräva ersättning för dess digitala mångfaldigande”
Men diskussionen handlar ju (till stor del) om konsekvenserna inte av att ”man” publicerar sin konst (texter, musik etc) i digital form, utan att ANDRA gör det olovandes.
”Men diskussionen handlar ju (till stor del) om konsekvenserna inte av att “man” publicerar sin konst (texter, musik etc) i digital form, utan att ANDRA gör det olovandes.”
Skivbranschen har ända sen de började med CD-skivor gjort just detta, likaså har ju filmbranschen på senare år gått över mer och mer till digital film, och mjukvarubranschen kan ju inte gärna göra annat.
Sen kan jag också tycka att de som verkligen publicerar andras konst olovligen, dvs den s k ”Scenen” för filmer, de som transkriberar böcker från pappersform till PDF, och andra som ligger allra högst upp i den digitala distributionskedjan – har ett annat moraliskt ansvar. Men kritiken från antipirater, liksom Lars Eriks inlägg ovan, har ju inte övervägande riktat in sig på dessa, utan på vanliga fildelare.
I vidare mening är dock den olovliga publiceringen av digital kultur lika ofrånkomlig som dess vidare mångfaldigande – vem som helst kan t ex digitalisera en bok, om så bara genom att mödosamt skriva av den ord för ord, så poängen gäller lika mycket för all konst som överhuvudtaget är digitalt reproducerbar.
Vill man inte att ens konst ska spridas okontrollerat, kan man inte göra mycket annat än att aldrig göra den känd för allmänheten till att börja med – detta är den verklighet vi lever i.
”Detta ÄR dock den teknologiska verklighet vi lever i nu”
Det är en ganska tveksam form av teknikdeterminism att säga så – att bara för att något är tekniskt *möjligt* så kommer man automatiskt anpassa sig efter det. Varken tryckpressen, bandspelaren, kameran eller några andra metoder att masskopiera kulturprodukter har lett till att de blivit gratis. Varför skulle Internet vara undantaget? Tvärtom ser vi ju nu hur bara möjligheten att få en påföljd (tack vare IPRED) gör att folk laddar ner mycket mindre och i stället betalar för sig. Och det är ju inte alls konstigt egentligen.
Men hur det än är med det så ville jag först och främst tala för att behålla RESPEKTEN för kulturskapare – det är den som piratrörelsen försöker fuska bort och ofta är direkt föraktfull mot. Det är en enormt obehaglig och direkt kulturfientlig syn tycker jag, och hur mycket tekniktro som helst räcker inte för att ursäkta det.
(min förra kommentar i liknande stil kom aldrig upp, sorry om det blir dubbelt)
”Varken tryckpressen, bandspelaren, kameran eller några andra metoder att masskopiera kulturprodukter har lett till att de blivit gratis.”
Nej visst, däremot har varje sådan teknik ofta radikalt förändrat spelplanen och tvingat kulturskapare att omvärdera *vad* det egentligen är man säljer. För en musiker uppväxt med uppfattningen att vad människor betalar för är att komma och höra en spela, måste t ex grammofonen, med sin möjlighet att fritt spela upp en inspelning ett oändligt antal gånger, ha framstått som en dödsstöt mot alla möjligheter att försörja sig på musik.
Jag menar ju som sagt inte att kultur skulle bli gratis bara för att man inte längre kan sälja digitala kopior, utan att vi kommer få se en ny kulturekonomi växa fram, baserad på saker som tjänsttillhandahållande, mervärdesproduktion, kontextskapande, filtrering, etc, och där levande framförande av kultur återigen kommer återta en större plats.
”Tvärtom ser vi ju nu hur bara möjligheten att få en påföljd (tack vare IPRED) gör att folk laddar ner mycket mindre och i stället betalar för sig. Och det är ju inte alls konstigt egentligen.”
Nej, kanske inte konstigare än att man nog skulle kunna få folk att donera mer pengar till gatumusikanter om man började bötfälla folk som stannade till för att lyssna utan att slänga till en slant.
Men det skulle inkräkta rätt hårt på vad vi uppfattar som grundläggande friheter, såsom lagar som IPRED uppfattas som en kränkning av grundläggande friheter för de generationer som är uppväxta med Internet och upplever digital kommunikation som något lika naturligt som att kommunicera med sina fem sinnen.
Jag har haft samma funderingar som du här Andreas. Snabba cash är verkligen ett bra uttryck för jag tror inte att det är någon långsiktigt bra lösning, för givarna är nog inte uthålliga i längden.
Unni själv uttrycker sig i någon artikel att det är bra att alla får betal autifrån vad de kan. En något naiv lösning för hållbar försörjning. Och som du säger – Skattemyndigheterna?
Vet inte riktigt var ni är i debatten?
Men jag tror inte heller att fria donationer kommer lösa alla problem med rättighetsfrågorna. Smtidigt så har inte Unnis ”snabba cash” urholkat betalningsviljan heller. Något man knappast kan ignorera att ”anti lagar och anti organisationerna” gör. Själv anser jag det vara en total omöjlighet att ha en och samma lag för helt olika saker. Det har rättighetshavarna förstått för länge sen och sett till att utnyttja. ”Ge ett förslag om hur böcker ska säljas och rättighetshavarna svarar med ett film svar” Något som får din idé att verka totalt oklok såklart.
Jag tror inte heller att man kan ”stjäla” allt man vill ha utan att varje sorts media behöver varsinn lösning. Jag trodde på ”internet avgift” ett tag. Men efter ha funderat en stund så kommer en sådan göra tillverkning och utveckling av ny media helt onödig. Alla får betalt iaf så varför göra något?
Hur vida det är någon mening att utveckla det här beror på om det finns något intresse.
Mvh
m00ns
”Vad händer när säljaren blir tiggare och köparen blir mecenat?”
Jag tycker att det är litet överdrivet att beskriva det så. En författare kan redan idag välja mellan att skriva mer publikfriande eller konstnärligare och smalare. Är då författare utelämnade åt sin publik? Ja, det är klart att de är, men de har fortfarande möjlighet att göra sina egna val. Jag ser ingen avgörande skillnad utöver att det krävs närmare relationer med läsare/lyssnar/tittare.
”Hon har anammat rätt politisk uppfattning, och ska nu snabbt och synligt belönas för detta av piratrörelsen.”
Jo, det håller jag nog med om. Det är svårt att bedöma hur mycket som har att göra med författarskapet när det fästs så stor vikt vid politiska sympatier. Å andra sidan har ju inte Drougge uteslutit licenslösningar som gör det möjligt att fildela men samtidigt betala, så jag är inte säker på att hon är helt på piratpartiets linje (de verkar ju i allmänhet inte vara speciellt förtjusta i sådana lösningar).
”Hur ska skattelagstiftningen anpassas till crowdfunding?”
Det där är en jätteviktig fråga och det är en brist i piratpartiets politik att de inte kan ta ställning till den. Idag är bidragen skattepoliktiga om de kan anses utgöra ersättning för utfört arbete. Rick Falkvinge hade nog inte riktig koll på reglerna när han antog att bidragen var gåvor.
”Den som tar emot stora donationer utan att redovisa vem som i praktiken finansierar verksamheten riskerar problem med sin trovärdighet. Är det ett problem för en skönlitterär författare?”
Det framstår som ett större problem för facklitteratur tycker jag.
Förresten så behöver inte bidragen nödvändigtvis komma efter att verket har skapats. Om en artist/konstnär bara lyckas bygga sig ett namn med några fria verk så finns det även modeller för att förfinansiera verk. Här är ett exempel för musik – en sajt där folk i förväg kan göra utfästelser om hur mycket pengar de är beredda att hjälpa till med och där musikartisterna kan specificera vilket belopp de skulle behöva nå upp till för att en produktion ska komma till stånd.
Aha, OK, då fattar jag vad din Twitter-post ”# @unnidrougge Men: Du är inte längre försäljare av dina resultat, utan en konstnär som ber om allmosor. Det måste inte vara sämre, men…8:40 AM Apr 24th from web in reply to unnidrougge” handlade om. Sämre, bättre… Nog märks det ganska tydligt på tonen att du tycker det är sämre, men… Gör det något om jag högaktningsfullt skiter i det? Det står väl inte hugget i sten någonstans att konstnärens lott i samhället MÅSTE vara den ”bättre” — för konstnären! (kanske; men är ens det så alldeles säkert?) — som har varit den rådande det senaste seklet eller två?
”Vad händer när säljaren blir tiggare och köparen blir mecenat?”Tja, det är så konsten och kulturen har levat under större delen av mänsklighetens historia. Kanske mest uttalat under renässansen — och vad som hände då, åtminstone inom måleri, skulptur och arkitektur, var att konsten nådde höjder den aldrig nått förr (och enligt mångas förmenande inte senare heller).
Själv är jag helhjärtat av den åsikten att om det visar sig att det är ”bättre” för samhället som helhet — i motsats till bara den icke-kroppsarbetande klassen — att konstnären står och tigger med mössan i hand… Så varsågod, här är en mössa.
Ytterligare en reflektion:
Talet om mecenatskultur för lätt tankarna till en eller ett fåtal viktiga mecenater som har makt att styra över konstnären. Men kan man verkligen tala om mecenatskultur när det handlar om ett stort antal ganska små donationer?
Jämför med om oljeindustrin ger ett jättebidrag till Bushs valkampanj eller om Obama får ett stort antal bidrag på bara ett par dollar. Visst finns det en skillnad i inflytande. Om man inte kallar donationerna till Obamakampanjen för mutor och korruption, varför ska man då se smådonationer till konstnärer som otillbörligt inflytande över konsten?
Utdrag ur mitt kapitel i kommande bok om upphovsrätten:
Det verkar alldeles självklart att vi kommer att se mer konst med produktplaceringar, och mer konst som tillverkas med kommersiella hänsyn (men då inte masskommersiella, demokratikommersiella, utan sponsorkommersiella, storbolagskommersiella). Vi kommer att få en mecenatkultur, där varje kreatör kommer att vara utlämnad inte till en affärsmodell där den som vill njuta av kreativa resultat också bidrar till produktionsfinansieringen eftersom lagen stipulerar det – utan där den som laddar hem en låt själv bestämmer:
Vad tycker jag att det här är värt? En krona? Två?
Och även om jag tycker att det är värt två kronor – tänker jag bry mig om att betala? Hur snäll känner jag mig i dag?
Och vidare:
Den som förut var kulturproduktsäljare blir kulturproduktstiggare. Den som förut var kulturproduktköpare blir kulturproduktsmecenat.
Där uppstår en skillnad, som placerar upphovsmännen – som redan befann sig längst ner i näringskedjan – ännu längre ner, med mössan i hand, där de ska uttala rätt åsikter och inte själva vara så övermaga att de prissätter sina resultat. För då straffar vi dem med noll kronor i ersättning.
Får vi bättre, friare, smartare konst av det?
”Den som förlitar sig på mecenater hamnar i beroendeställning.”
Konstnärer ligger väl ändå även idag i en kraftig beroendeställning att möta krav från sina skivbolag, förlag, etc? Dvs deras framgång hänger i förlängningen på att producera kultur som tilltalar den lägsta gemensamma nämnaren. Eller kanske ännu värre – marknadsanalytikers bedömning om vad som tilltalar den lägsta gemensamma nämnaren.
De enda konstnärerna som inte hamnar i någon sorts beroendeställning är de vars konst finansieras av staten utan några tydliga krav på vad de förväntas prestera.
Jag ser sen inte heller nödvändigtvis varför det skulle vara fel om konstnärer i större utsträckning stöds för vilka de är och vad de står för. Det är väl något som alltid har spelat in. Hängivna läsare är mycket medvetna om att de när de konsumerar en bok inte bara läser en text utan på något vis tar del av en människas tankegångar och hela personlighet som har spillt ut på pappret.
Jag har liksom aldrig varit speciellt sugen på att konsumera konst från personer som jag anser vara idioter.
Hela diskussionen hänger ju dock på antagandet att bara för att man inte längre kan sälja exemplar, så kan man inte längre sälja någonting. Jag tror tvärtom att den kommersiella kulturen i allt högre utsträckning kommer präglas av en tjänstekonomi.
Andreas,
det vore intressant att höra dig reflektera över vad som skrivits här ovan – att beroendet redan existerar, huruvida många små donationer verkligen kan likställas med stora tunga mecenater, och om alternativa finansieringsmodeller (jag gav ett exempel).
Personligen skulle jag nog vara mer benägen att finansiera framtida verk enligt ”pledge”-modellen än att frivilligt betala för redan existerande, även om jag också kan tänka mig det senare.
Jag tycker att dina utdrag ger uttryck för en litet förenklad syn på relationen mellan den som skapat ett verk och den som tar del av det. Man behöver inte se det bara som en transaktion där en vara utbyts mot betalning. Jag tror att det kan vara ett mer äkta och allsidigt utbyte som båda parter vinner på på sätt som ibland kan vara svåra att se i förväg.
Absolut, visst finns det redan ett sådant beroende. Men tidigare var det kopplat till säljarens stolthet – jaså, det passar inte? Ja, men köp inte då! Köp något annat! Jag prissätter som jag vill!
Jag tror att det kan vara lite sämre för självkänslan och som sagt då för samhällets generella värdering när det i stället är ”varsågod och ta” och ”snälla, ge mig gärna en slant om ni vill”.
Jag håller med om det allsidiga utbytet, och att det kan vara svårt att se i förväg. Och det är ju också en huvudpoäng för mig:
Vad Unni Drougges modell så att säga ”kostar” henne kan vara svårt att se redan nu, som jag skriver i artikeln. Den kanske inte kostar något alls?
Men grundfrågan är mycket spännande: Den konstnär som vill tillfredsställa köpare – agerar hon eller han annorlunda än en konstnär som vill tillfredsställa eller motivera donatorer? Det är väldigt svårt att sia om det.
Vad det gäller statlig konst: Inte heller den är ju fri i den meningen, nästan alla statliga utbetalningar som syftar till att försörja eller finansiera konstnärer är ju kopplade till något slags konstnärlig bedömning. Godtycket blir förstås oundvikligt vissa gånger.
”Absolut, visst finns det redan ett sådant beroende. Men tidigare var det kopplat till säljarens stolthet – jaså, det passar inte? Ja, men köp inte då! Köp något annat! Jag prissätter som jag vill!”
Motfråga: hur många kreatörer tror du det är som medvetet sätter priset på ett för dem ekonomiskt ofördelaktigt sätt bara för att få känna sig stolta över det höga priset?
Om man ser på den ekonomiska upphovsrätten som ett slags stimulansmedel för att maximera allmänhetens tillgång till högkvalitativ kultur, ja då har faktiskt inte denna stolthet någon plats. Det ligger inte i samhällets intresse att dela ut ensamrätter som är till för en speciell grupp människors fåfänga.
Om konstnärer inte kan verka självständigt och detta påverkar konsten, är dock det naturligtvis någonting att ta hänsyn till.
”Den konstnär som vill tillfredsställa köpare – agerar hon eller han annorlunda än en konstnär som vill tillfredsställa eller motivera donatorer?”
Ja, det är onekligen en intressant fråga.
Svar på motfråga: Nej, det har du rätt i förstås. Det är förmodligen ett okänt fenomen, eller nästan i alla fall. En eller annan gallerist kanske jobbar så…
”Vad det gäller statlig konst: Inte heller den är ju fri i den meningen, nästan alla statliga utbetalningar som syftar till att försörja eller finansiera konstnärer är ju kopplade till något slags konstnärlig bedömning.”
Ja, och i de fall där konstnärens konst helt går emot vad dessa bedömare nog förväntar sig att konstnären ska prestera, såsom vandaliserade tunnelbanevagnar, så blir vi inte alltid så nöjda med resultatet.
Poängen är att en totalt oberoende kulturproduktion kanske inte vore önskvärt ens om det vore möjligt. Men som det är nu så kommer vi ju som sagt bara byta en typ av beroende mot ett annat.
Jag ser faktiskt övervägande positivt på att styrmedlen för den kommersiella kulturen i allt högre utsträckning kommer att hamna direkt hos konsumenterna, snarare än att ligga i händerna på diverse talangscouters försök att tolka vad som tilltalar den lägsta gemensamma nämnaren.
En eloge till dig Andreas (och er andra) för en seriös diskussion, detta är inte oväsentliga frågor.
Christian R. Conrad skriver:
”Det står väl inte hugget i sten någonstans att konstnärens lott i samhället MÅSTE vara den “bättre” — för konstnären! (kanske; men är ens det så alldeles säkert?) — som har varit den rådande det senaste seklet eller två?”
Ursäkta, men på vilken planet är detta fallet? Inte jorden i alla fall, med tanke på hur vardagen ser ut för 99% av alla kulturarbetare och konstnärer!
Jag tycker en av de allra mest oroväckande tendenserna i piratlägret är det direkta förakt man uttrycker för den som är så fräck att den begär betalt för skapande arbete. ”Om det inte passar att jobba gratis som musiker/konstnär/filmare/etc. så skaffa dig ett jobb som alla andra!” hörs väldigt ofta, som om rätten att ta till sig kultur utan motprestation är given, men kulturproduktionen i sig inte är värd någonting. Och den som nänns hosta om att det vore trevligt att få betalt någon gång skall bojkottas bort direkt. Väldigt obehagligt faktiskt.
Och bara för att förtydliga: I fallet Unni Drougge så får hon ju knappast betalt för sin bok, som Andreas påpekar, utan för att hon uttryckt ”rätt” åsikt.
”“Om det inte passar att jobba gratis som musiker/konstnär/filmare/etc. så skaffa dig ett jobb som alla andra!” hörs väldigt ofta, som om rätten att ta till sig kultur utan motprestation är given, men kulturproduktionen i sig inte är värd någonting.”
Detta ÄR dock den teknologiska verklighet vi lever i nu. Utövare av levande konst på offentliga platser har i alla tider fått finna sig i att de inte kan kräva ersättning för det nöje som förbipasserande åtnjuter, utan endast kan räkna med folks frivilliga donationsbenägenhet.
På samma sätt kan man idag, när man väl har släppt sin konst i digital form, INTE kräva ersättning för dess digitala mångfaldigande, när det handlar om en kostnadsfri process som sker helt automatiskt som en del i denna digitala tekniks normala funktionalitet – som är hela grunden för digital kommunikation i sig.
Det är inte en verklighet som går att bortse ifrån oavsett om man upplever det som obehagligt eller inte, och ju tidigare man accepterar vad som inte går att bygga en stadig ersättningsmodell runt, desto snabbare kommer man upptäcka vad man faktiskt kan kräva ersättning för.
Saken är den att detta inte bara berör konstnärer. Det berör eller kommer också att beröra andra personer som ägnar sig åt ”intellektuellt arbete”, i brist på bättre benämning. Journalister och forskare, är två sådana yrkesgrupper.
Colldén skrev:
”På samma sätt kan man idag, när man väl har släppt sin konst i digital form, INTE kräva ersättning för dess digitala mångfaldigande”
Men diskussionen handlar ju (till stor del) om konsekvenserna inte av att ”man” publicerar sin konst (texter, musik etc) i digital form, utan att ANDRA gör det olovandes.
”Men diskussionen handlar ju (till stor del) om konsekvenserna inte av att “man” publicerar sin konst (texter, musik etc) i digital form, utan att ANDRA gör det olovandes.”
Skivbranschen har ända sen de började med CD-skivor gjort just detta, likaså har ju filmbranschen på senare år gått över mer och mer till digital film, och mjukvarubranschen kan ju inte gärna göra annat.
Sen kan jag också tycka att de som verkligen publicerar andras konst olovligen, dvs den s k ”Scenen” för filmer, de som transkriberar böcker från pappersform till PDF, och andra som ligger allra högst upp i den digitala distributionskedjan – har ett annat moraliskt ansvar. Men kritiken från antipirater, liksom Lars Eriks inlägg ovan, har ju inte övervägande riktat in sig på dessa, utan på vanliga fildelare.
I vidare mening är dock den olovliga publiceringen av digital kultur lika ofrånkomlig som dess vidare mångfaldigande – vem som helst kan t ex digitalisera en bok, om så bara genom att mödosamt skriva av den ord för ord, så poängen gäller lika mycket för all konst som överhuvudtaget är digitalt reproducerbar.
Vill man inte att ens konst ska spridas okontrollerat, kan man inte göra mycket annat än att aldrig göra den känd för allmänheten till att börja med – detta är den verklighet vi lever i.
Colldén skriver:
29 april, 2009 kl 19:33
”Detta ÄR dock den teknologiska verklighet vi lever i nu”
Det är en ganska tveksam form av teknikdeterminism att säga så – att bara för att något är tekniskt *möjligt* så kommer man automatiskt anpassa sig efter det. Varken tryckpressen, bandspelaren, kameran eller några andra metoder att masskopiera kulturprodukter har lett till att de blivit gratis. Varför skulle Internet vara undantaget? Tvärtom ser vi ju nu hur bara möjligheten att få en påföljd (tack vare IPRED) gör att folk laddar ner mycket mindre och i stället betalar för sig. Och det är ju inte alls konstigt egentligen.
Men hur det än är med det så ville jag först och främst tala för att behålla RESPEKTEN för kulturskapare – det är den som piratrörelsen försöker fuska bort och ofta är direkt föraktfull mot. Det är en enormt obehaglig och direkt kulturfientlig syn tycker jag, och hur mycket tekniktro som helst räcker inte för att ursäkta det.
(min förra kommentar i liknande stil kom aldrig upp, sorry om det blir dubbelt)
Lars Erik skrev:
”Varken tryckpressen, bandspelaren, kameran eller några andra metoder att masskopiera kulturprodukter har lett till att de blivit gratis.”
Nej visst, däremot har varje sådan teknik ofta radikalt förändrat spelplanen och tvingat kulturskapare att omvärdera *vad* det egentligen är man säljer. För en musiker uppväxt med uppfattningen att vad människor betalar för är att komma och höra en spela, måste t ex grammofonen, med sin möjlighet att fritt spela upp en inspelning ett oändligt antal gånger, ha framstått som en dödsstöt mot alla möjligheter att försörja sig på musik.
Jag menar ju som sagt inte att kultur skulle bli gratis bara för att man inte längre kan sälja digitala kopior, utan att vi kommer få se en ny kulturekonomi växa fram, baserad på saker som tjänsttillhandahållande, mervärdesproduktion, kontextskapande, filtrering, etc, och där levande framförande av kultur återigen kommer återta en större plats.
”Tvärtom ser vi ju nu hur bara möjligheten att få en påföljd (tack vare IPRED) gör att folk laddar ner mycket mindre och i stället betalar för sig. Och det är ju inte alls konstigt egentligen.”
Nej, kanske inte konstigare än att man nog skulle kunna få folk att donera mer pengar till gatumusikanter om man började bötfälla folk som stannade till för att lyssna utan att slänga till en slant.
Men det skulle inkräkta rätt hårt på vad vi uppfattar som grundläggande friheter, såsom lagar som IPRED uppfattas som en kränkning av grundläggande friheter för de generationer som är uppväxta med Internet och upplever digital kommunikation som något lika naturligt som att kommunicera med sina fem sinnen.