Twittrar ni? Mitt flöde finns här, och alltid på länk uppe till höger på sajten. Jag uppdaterar rätt många gånger om dagen, och sorterar det i mitt huvud inte alls som bloggande, utan mycket mer som chattande.
I en sådan sporadisk och, förstås, av nöden korthugget formulerad Twittertråd har jag diskuterat ett upphovsrättsspår med min kollega Kjell Häglund. (Ni känner alldeles säkert till Kjell; han har skrivit på de flesta ställen och kommer särskilt till sin rätt som skarp och sågande kolumnistgranne i tidningen Journalisten.)
Kjell har i vår tråd argumenterat för att inte bara den ekonomiska upphovsrätten är ohipp – utan nu också den ideella. Han menar att så mycket bra kultur bygger på remixande att om man ständigt ska hålla på och fråga om lov för det man använder, så kommer vidare kulturskapande att hämmas.
Jag har sagt att lov måste man kanske inte fråga om i precis varje läge, men man måste nog vara beredd att lyssna om någon upphovsman i efterhand säger ”här vill jag inte vara med”.
***
Paus för snabb grundkurs:
Den ekonomiska upphovsrätten garanterar mig ersättning om jag i någon mening säljer ett verk. Denna rätt kan överlåtas till någon annan.
Den ideella upphovsrätten garanterar mig rätten att få ha mitt namn knutet till verket, och rätten att få neka mitt verks förekomst i sammanhang som jag ogillar. Denna rätt är i Sverige – men inte i till exempel USA – osäljbar.
***
Jag har hela tiden trott att ett samhälle som monterar ner den ekonomiska upphovsrätten mycket snabbt också kommer att montera ner den ideella. De hör ihop. Min övertygelse om det är central för mitt engagemang i frågan.
The Pirate Bay gör ingen som helst åtskillnad på formerna – exemplet Carina Rydberg visade det kristallklart. Jag hade bara inte drömt om att få höra en etablerad, skarp journalist säga att, äh, det här med ideell rätt, det kvittar. (Det gör Kjell inte riktigt förstås, inte alls faktiskt, det är korta bollar i ett Twitter-flöde vi pratar om, det har sin charm, men nyansrikt är det av naturen inte – men om vi säger ungefär det för diskussionens skull?)
Alltså. Om vi avskaffar bärande delar av den ideella rätten är det fritt fram i morgon dag för vem som helst att ta min eller Kjell Häglunds senaste artikel, och göra vad som helst med den. Sätta den i ett rasistiskt sammanhang, med en homofob rubrik och en misogyn illustration därtill, toppat med ett ”Sieg Heil” i en pratbubbla från vår respekive byline.
Den ideella rätten ger mig lagligt stöd när jag säger ”nej, jag vill inte förekomma i detta sammanhang”. Utan ett samhälle med lagstadgad ideell rätt kan utgivaren av denna skräckpublikation helt enkelt göra som han vill.
Jag överdriver? Självklart. Men jag tror nog att den kloke läsaren kan komma på andra exempel där det blir betydligt knivigare. En politisk analytiker som får en moderatkritisk text kidnappad av ett våldsbenäget vänsterfanzine skulle förmodligen bli tämligen förtvivlad.
***
Den ideella rätten har ett bärande element till. Vi tar det på engelska, eftersom det är så elegant på engelska:
Credit where credit is due.
I en kultur där ideell rätt ofta inte respekteras, försvinner upphovsmannens sista halmstrå. Om han inte längre får betalt för det innehåll han levererar (eftersom den ekonomiska upphovsrätten har förvandlats till ett skämt) så återstår för honom att söka sig alternativ finansiering. Om denna alternativa finansiering inte är att flippa burgare, utan att till exempel framträda inför publik eller sälja konsulttjänster, så är upphovsmannen helt beroende av att kunna överleva en googling med rättvist resultat. Han är också, ännu mer, beroende av att kunna peka och säga:
Kolla på det där. Det där har jag gjort.
Låtskrivarna har väl redan gett upp sin rätt om att bestämma var deras musik förekommer i och med STIM? Jag tänker mest på exemplet där Ulf Lundell ville stämma Sverigedemokraterna för att de använde hans låt Öppna Landskap. Eftersom partiet betalat STIM-avgift så har de gjort rätt för sig. Låtskrivaren har då ingenting att säga till om längre.
Alltså ”BSD”-licens. Vilket jag gillar även i programvärlden.
Men det vi egentligen skulle behövt hade varit en GNU/GPL med krav att alla dessa som är så snabba på att kopiera, även hade fåtts att bidra med något. Men jag är inte så säker på att man är intresserad av att hjälpa till själv.
”Jag har sagt att lov måste man kanske inte fråga om i precis varje läge, men man måste nog vara beredd att lyssna om någon upphovsman i efterhand säger ”här vill jag inte vara med””
Det här hör till de mest intressanta reform-möjligheterna för upphovsrätten i min mening. Idag funkar det ju nämligen inte så att nyttjande av ett skyddat verk bara blir brottsligt först EFTER att upphovsmannen uttryckligen sagt ”Nej”, utan utgångsläget är att nyttjandet är olagligt och man måste tvärtom be om lov innan om för att det ska bli lagligt.
Det är som sagt denna s k ”Permission culture” som är grunden till många av problemen med dagens upphovsrätt.
Om det rättsliga utgångsläget ändrades så att verk kunde nyttjas fritt så länge upphovsmannen inte aktivt begärde att det upphör i ett specifikt fall – så skulle inte detta ta betydligt mycket makt från upphovsmannen vad jag kan se, 99% av allt nyttjande skulle han förmodligen aldrig ens bli varse om att det försiggick.
Vad det däremot skulle göra är att frigöra de enorma mängder påbyggnadsskapande (eller remix-kultur) som idag hålls tillbaka av rädsla för det rättsliga trubbel som kan uppstå om någon upphovsman där ute, vars existens man kanske inte en var medveten om, skulle visa sig misstycka och vara precis så misslynt att han bestämmer sig för att lösa det med en stämning.
Bara helt kort en grej om detta med att ge ”cred”. Rent praktiskt har den biten visat sig hamna i viss konflikt med övriga delar av upphovsrätten (eller strikt talat kanske inte främst med den egentliga upphovsrätten, utan med de s.k. närstående rättigheterna).
Jag tänker på samplingar i musik. Det är ett faktum att man inom väldigt mycket elektronisk musik samplar utan att fråga. Samplingarna är ofta korta och oftast är det nog knappast fråga om ”verkshöjd”, inget intrång i den egentliga upphovsrätten alltså. Men skivbolag (och artister) har ju en rättighet till ljudinspelningar som är oberoende av verkshöjd. Sedan omkring 1990 har en (amerikansk) rättspraxis vuxit fram, om att även en sampling på mindre än en sekund räknas som intrång i skivbolagets upphovsrätt.
I praktiken innebär detta ofta att credd inte ges. Detta trots att den samplande ofta självmant skulle vilja credda den samplade.
Väldigt korta samplingar är nämligen svåra att identifiera. Om man inte ger credd, kommer ingen att med säkerhet kunna säga att det är en sampling.
Det finns alltså en etik, men rätten pajar den.
För att spinna vidare på mitt tidigare inlägg. Man kan kanske tom dra en parallell till det där systemet för bistånds-donationer som Peter Singer beskrev förut om att automatiskt dra en bråkdels procent av lönen och sen fråga de anställda om de vill backa ur.
Säg att utgångsläget försköts till att det blev upphovsmannen som var tvungen att ta ställning till ett existerande nyttjande av hans verk i ett kreativt syfte (ta t ex en vetenskaplig Wikipedia-artikel som inkorporerar en schematisk bild från en kursbok). Jag tror att man som upphovsman skulle vara mer benägen att acceptera nyttjandet när det redan har använts för att skapa något nytt (eftersom ett förbud i detta skede skulle innebära att man förstör det nya verket), än man skulle vara att ge någon tillåtelse att bygga vidare på ens verk i förväg, before the fact så att säga.
Svar till Tobias G.
Du ger inte bort din rätt genom att Stimma en låt, vilket du skriver. Att någon betalar stim avgift betyder inte alls att den kan sno el. använda en annans låtar hur den vill. Du som låtskrivare har all rätt att stoppa din låt/din musik/ om den används på ett sätt du inte vill. ”stimning” är eg. bara en registrering av din låt/material/
Det är en svår gränsdragning och det måste verkligen dras till sin spets för att man ska förstå att det ens kan finnas ett problem (om det nu ändå inte finns annat än kredd att ”tjäna”).
Låttexter är strålande exempel på sådana referenser, sådana ”samplingar”.
Ett litet exempel är ABBA:s låt(rad) ”I have a dream”. Skulle de ha haft den textraden om det inte vore för Martin Luther King? Det är iofs stor skillnad på sånt som har blivit det som Donald Norman kallar kunskap i världen, vilket jag antar att ”I have a dream” får räknas som?!
Jag har inte riktigt hängt med på var Kjell Häglund står i frågan?
Jag tycker inte att det är/ska vara okej att sno nåns text rakt av och kalla den sin egen, oavsett vad texten används till. Men att sno någon mening här och där utan att säga var man har fått det ifrån, det är jag helt övertygad om att vi alla gör. Man kan omöjligt ha koll på varifrån man får saker.
Där nånstans står jag i den här frågan.
Svar till Kalle.
Ta Sr som exempel dom betalar avgiften till STIM och har sedan rätt att spela precis vilken musik dom vill, ingen artist har rätt kräva vilka program som deras verk inte får spelas i. Några vänner till mig gav ut en skiva för några år sedan dom ville inte bli STIM anslutna. Men detta var i praktiken omöjligt p.g.a. att det inte fanns några bolag som tryckte skivor utan att artisten i fråga var STIM ansluten.
Så kontentan är att vill du trycka upp en skiva måste du vara ansluten till STIM och är du ansluten till STIM har du inget att säga till om hur, var eller när din musik spelas i radio. Om Sr skulle vara tvungen att kontakta rättinnehavaren och fråga om lov varje gång dom spelade en låt skulle situationen bli ohållbar.
Erik: Fast det är ju skillnad på om musiken spelas i radio (oavsett radiokanal) och om musiken används i reklamsammanhang. Det är inte same same.
Det som du skriver stämmer inte riktigt. Läs dig till hur det verkligen ligger till på STIM:s hemsida, förslagsvis.
bine: Det är sant att det är skillnad jag trodde vi pratade om den ideela upphovsrätten. Om du vill använda den i ett reklam inslag så är det komersiellt, helt annan sak. Då ska du och bör du ha tillstånd från upphovsmannen.
Du får gärna specifiera vad det var jag skrev som inte stämde så jag kan bemöta påståendet.
bine: Andreas blandar ihop två olika saker, kulturskapande med, ja, jag vet inte vad, att SD-kuriren skulle kunna börja sno texter av skribenter som tycker att SD är idioter, om man tillåter kulturskapare att använda sig av andras verk utan att be om tillstånd.
Jag är alltså för en uppluckring av upphovsrätten kring konstnärligt skapande. Upphovsrätten, även den ”ideella”, den ”permission culture” Colldén skriver om här ovan, är sannerligen ingen garant för kulturskapande världen över – tvärtom. Faran för kulturlivet, i ett samhälle som förstärker upphovsrätten och överreglerar kulturen som marknad, sammanfattas mycket väl i denna aktuella SvD-artikel:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2799719.svd
Saken är ju att den ideella rätten fungerar precis likadant oavsett sammanhang – den slår vakt om upphovsmannens rätt att inte mot sin vilja förekomma i reklam eller obehagliga politiska sammanhang, t ex.
Om någon sedan vill sampla tre toner i en låt, och jag inte vill det – då är det samma rättighet som ger mig rätt att säga stopp.
Det är den delen av den ideella rätten som Kjell vill luckra upp, och det kan jag nog gå med på.
Poängen är att detta i dag är samma rätt. Tar man bort den vad det gäller konstnärligt skapande hamnar man dessutom i en gråzon som inte är så lätt att skriva lagar om:
För vad är vit makt-musik? Politik eller konstutövning?
Frågan är ju vilka ting eller idéer man egentligen kan kräva upphovsrätt för, särskilt när samplingen är starkt filtrearad (dvs ”förvrängd”) eller texten helt omgjord (som i ett studentspex eller ofta hos Hasse&Tage). Vet inte om Tage Danielsson frågade rättighetsinnehavarna till ”As Time Goes By” om han fick översätta den med en bitvis rätt besk – men briljant – text. Om han fick nej, borde han ha låtit bli? Studentspexare frågar väl sällan om de kan använda den ena eller andra låten.
Hade skivproducenetn Hugh Padgham eller Phil Collins kunnat begära patent och copyright på det dånande ’gated drum’-ljudet, som ger en hotfullt maffig ton åt så många 80-talslåtar? Det ljudet berodde av en viss teknisk lösning, som inte fanns före 1979 – och till det kreativa bruket av denna lösning – och det har med säkerhet återanvänts och samplats tiotusentals gånger.
(ompostar detta eftersom kommentaren verkar ha fastnat i nåt filter)
Nej, det är skitsvårt. Jag har själv varit med om att spela in en spex-skiva, för precis tio år sedan, där ett par-tre låtar ur detta spex stora ”backlist” inte spelades in därför att rättighetssituationen var oklar, eller för att vi i något fall inte ens lyckades komma i kontakt med rättighetshavaren.
I sådana lägen är man ingen jättestark vän av varesig ekonomisk och ideell rätt, för då har man sitt eget projekt för ögonen. Förstås.
Jag tycker alltså inte att detta är särskilt svårt alls. Kultur har ALLTID skapats tack vare ett fritt flöde av inspiration och regelrätta idéstölder. All populärmusik, all klassisk musik. Upphovsrätten kom sent in i bilden, inte minst för att rätta till en orätt gentemot kulturskapare som helt enkelt blev bedragna – dock inte bedragna av andra kulturskapare eller av konsumenter, utan av industriella affärsintressen (bok- och musikförlag, teaterdirektörer, konsthandlare osv).
Det främsta skälet till att vi har en så oerhört rik och flödande kultur i dag, på alla nivåer och områden, stavas internet. Och då menar jag internet som i fildelning och fritt socialt närverkande, inte ”internet” som det kontorshotell, shoppingmall och företagsmässa som EU och vår regering vill få det till.
Phil Collins har förvisso inte krävt copyright på ”gated drum”-effekten, men han lär ha fått rätt i ett samplinggsmål som bara gällde ett enda slag, som till på köpet hade förvrängts. Och John Bonhams beat i ”When the Levee Breaks” har ju samplats till döds, delvis i starkt omgjorda versioner (”Relax”!) Visst kan man tycka att det borde gå att helt enkelt spela in samma korta break själv, men ibland är saker som låter lätta skitsvåra även i en topputrustad studio, eko, timbre och liknande från originalet kan spela in. Tycker nog att det behövs någon slags prutmån och kreativ frihet här.
Fast Kjell, då pratar du väl mest om den ekonomiska upphovsrätten?
Den ideella rätten har en helt annan historisk förankring, och en helt annan plats i det allmänna rättsmedvetandet.
Vår diskussion blir i och för sig en tydlig illustration för vad jag säger: Den ideella rätten och den ekonomiska rätten hör samman på många nivåer.
Du sa i går på Twitter att du är för upphovsrätt. Hur menar du då?
Andreas:
Vad tycker du om idén att reformera upphovsrätten så att det rättsliga utgångsläget blir att ett verk får nyttjas fritt, och att det blir olagligt först efter en uttrycklig begäran från upphovsmannen om att nyttjandet upphör?
Jag är för en starkt förkortad, kommersiell upphovsrätt. Om ett bokförlag har rätten till en bok är det givetvis inte OK för ett annat bokförlag att ge ut den, utan avtal. Detta ska inte ha något att göra med privat bruk: jag är alltså samtidigt för en legalisering av fildelning, en digital uppdatering av amerikanernas fair use.
Men jag anser också att upphovsrätten bör gälla i fem eller max tio år i stället för 50/70/95. Tomas Ledin ska inte leva på vad han jobbade fram för 25 år sen utan på vad han gör i dag, och om ett gäng superhippa Bagarmossen-kids skapar en ny musikgenre genom att sampla Ledins ”Du har verkligen rätt, Agneta” ska de varken behöva fråga om lov, eller dra in sin låt om Ledin i efterhand säger att han hatar skiten. När det gäller konstnärligt skapande vill jag alltså gå längre än vad Colldén skissar upp.
Colldén: Spontant gillar jag idén. Och jag tror att det skulle bli oproblematiskt i de flesta fall.
Men: Att skriva lagar är verkligen a bitch. De ska vara så heltäckande som möjligt, och ta hänsyn till så många rättigheter som möjligt. Det enda som gör mig skeptisk är alltså gränsdragningsfrågorna. Som till exempel gränsen mellan konstutövning och politik.
Man kan ju lätt tänka sig att en mycket politisk konstnär som tar en låt för att driva en sakfråga uppfattas både som politiker och konstnär. Hur ska hans arbete då bedömas, rättsligt? Där menar jag att frågan blir allt annat än enkel.
Den lagstiftande politikern har blivit upphovsrättslobbyns bitch.
Om det stämmer – vilket jag inte är säker på, jag tror ändå inte våra politiker om att vara helt viljelösa knapptryckare i händerna på vilken lobby som helst – så är det inte bra förstås…
Att förskjuta det rättsliga utgångsläget för ett verk så att det är fritt att nyttja verket tills upphovsmannen misstycker ser jag som ett första steg i en reformerad upphovsrätt. Det är alltså främst tänkt att skingra den ängsliga osäkerhet kring vad som får användas och hur det får användas och rädslan för juridiska trubbel som jag tror idag håller tillbaka så mycket kreativt påbyggnads- och aggregationsskapande.
På den grundprincipen måste man ju sen bygga det ramverk av rättigheter som upphovsmannen faktiskt ska kunna åberopa, vid ett eventuellt misstycke, och där kommer frågan in, om hur omfattande dessa rättigheter ska vara och olika gränsdragningar.
Man kan ju tänka sig att en upphovsman skulle kunna åberopa olika rättigheter mot en konstnärs nyttjande av hans verk, beroende på om det nyttjandet bedöms vara politiskt (t ex rätt att inte förknippas med Sverigedemokraterna) eller konstnärligt – men att konstnären i vilket fall som helst inte ska kunna anses ha brutit mot dessa rättigheter förrän efter upphovsmannen har åberopat dem specifikt mot hans nyttjande.
Jag rekommenderar ett inlägg av Thomas Lennartsson.
Spännande diskussion.
Erik: Jag har inte full koll på vilka delar som inte stämde helt, men man kan låta bli att stimma låtar och i stället ha koll på dem själv, på ett eller annat sätt. Det har aldrig varit aktuellt för mig, så jag har inte koll på exakt hur det funkar. Men du har en poäng i att det lättaste sättet är att stimma låten. Därmed inte sagt att låten kan användas hur som helst. (Och det var det felet jag i första hand menade.)
Är inte hela den här konstfacksdiskussionen ett tecken på att konst/upphovsrätt är för politikerstyrt? ”Alla” är rädda för att göra fel.