Missa inte Martin Ådahl i Fokus i dag, han är lysande.
Han skriver bland annat:
Det har påståtts att fildelningssajter som betalar artisterna inte kan konkurrera med piraterna. Men det gör redan Spotify, trots att tjänsten motverkas av mediebolag. Och hur många skulle inte föredra godkänd, kvalitetsstämplad, krångelfri fildelning framför skumma piratvatten, om en låt kostade en krona och en film fem? Hur hög vore då toleransen mot gratispirater?
Plötsligt blir jag lite mer optimistisk. Han kanske har rätt? Kanske skulle rätt prissättning stoppa större delen av det olagliga pirateriet? Kanske ändå att jag har fel som inte tror på majoritetens mikrobetalningsvilja för kulturkonsumtion?
Jag tror nog att mikrobetalningar kan fungera. Det handlar om att hitta reducera konsumentens osäkerhet och lösa allt trassel. Självklarheter, naturligtvis, men ack så svårt när det finns motstånd (de otympliga stora bolagen inom film/musik har redan haft sina invanda betalningsmodeller klara för sig). Exempel: skulle hyra en film på Headweb men tyckte det var bökigt att betala med kortet (varför? vet inte, man har sina egenheter) men hittade ett sms-betalningsalternativ vilket jag tyckte var mycket enklare (varför? vet inte) och vips var filmen hyrd för 19 kr. Andra filmer på den sajten kostar 39 kr att hyra – och då blir jag genast snålare. Det är ju vad en fysisk film kostar att hyra. Nog borde det vara billigare att hyra digitalt?
Ja, och jättarnas trögrörlighet gör mig galen, eftersom den slår så hårt mot dem själva och i förlängningen mot de människor som arbetar med att försöka skapa till exempel bra film.
Det är sådana personer, sådana personers arbete och samhällets värdering av detta arbete, som är hela grunden för mitt personliga engagemang i den här frågan.
Sett på mig och mina vänner som fildelar så tror jag absolut att det finns en betalningsvilja. Jag har fildelat sen jag var 8 år (Det var längesen nu) och jag betalar för allt jag tankat ner och tycker om.
Och det är riktigt förvånande att INGET av de större bolagen på över 10 år lyckats ta fram en vettig tjänst på nätet. iTunes, Napster, Kazaa, Spotify, last.fm etc (litsan kan göras mycket längre) har istället motarbetats. Pengarna lägger man istället på dyra advokater och antipiratföretag som inte gör någon nytta. De få pengarna de lyckas få i skadestånd kommer dessutom aldrig till artisterna. Uselt.
Självfallet finns det en betalningsvilja, helt klart för tjänster (som aggregering, kvalitetsstämpel, informationsförmedling, sorterting etc.), och kanske till och med för content (vad nu det betyder i dessa dagar). Dessutom är det väl inte bara från konsumentledet pengarna skall komma, reklamteve har ju ändå funnits ett tag, och om jag inte har helt fel så har behovet av reklam inte helt upphört i näringslivet.
Sa jag inte ungefär samma sak som Ådahl i en kommentar igår — att en stor filmsajt, till exempel, skulle kunna dra in hur mycket pengar som helst, men att en sådan inte är möjlig i nuläget pga en snårskog av uråldrig juridik?
En sak måste jag också anmärka på i Ådahls text — ”äganderätt” har ingenting med diskussionen att göra.
Jo, där för ni ju bitvis samma resonemang. Jag vacklar. Otroligt svårbedömt tills man testar skarpt.
Och äganderätt, men något har det väl med diskussionen att göra? Det är inte samma sak förvisso, men det är ju besläktade frågor – upplevd eller moralisk eller juridisk ”tillhörighet”.
Jag håller med Ådahl i vissa stycken och det är verkligen synd att Ipredlagen infördes innan nöjesindustrin på allvar fått chansen att själva visa framfötterna. Spotify är ett strålande initiativ men det tog år av
förhandlingar innan kontrakten var bergade (grundaren Ek var redo att köra igång i maj 2007). Och även när kontrakt är påskrivna kostar det fortfarande mycket mer att streama en låt än att sända den via eterradio vilket gjort att
Pandora inte hade råd att stanna i Europa, att Imeem har svårt att betala räkningarna, att Last.fm infört månadsavgift för sin radio och att Spiralfrog och andra musikstartsups nyligen gått omkull.
Ådahl lyfter fram strålande Skype men för några veckor sedan försökte Deutche Telekom spärra ip-telefonsamtal mellan mobiler för att slippa konkurrens från Skype.
Med dagens spelregler (främst avseendes musik) är det helt enkelt väldigt svårt att vara innovativ och laglig på nätet. Och det glömmer såklart Henrik Pontén bort när han säger att Ipred banar vägen för nya spännande, lagliga tjänster. När det, som alla vet, aldrig funnits någon verklig offensiv från nöjesindustrin vad gäller att utnyttja nätets potential (utan tryck från illegala alternativ).
Storbolagen verkar ha kört en försiktig taktik där man överlåtit innovationen åt entreprenörer och riskkapitalister att med egna pengar testa okända farvatten.
På kort sikt gynnar detta musikindustrin ekonomiskt eftersom de kan sälja licenser till alla kamikaze-startups som har råd och lust att betala (vad artisterna själva tycker om detta kan man ju fundera över). Men någon långsiktig strategi för content-distribution är det knappast och det riskerar ju, som Ekström påpekar, att göra situationen för kreatörer väldigt knepig i framtiden.
Förtydligande:
När jag skriver att det är dyrare att streama en låt menar jag att avgiften som bolagen tar ut per internetstreamad låt är högre än vad de tar ut per radioutsänd låt.
Här är ett litet förslag till hur man kan öka konkurrensen:
Sänk skyddstiderna kraftigt till 10-20 år (i varje fall på musik och film, litteratur är jag inte lika säker på). Då skulle bolagen behöva konkurrera mot helt legitimt public domain-material (konkurrensen bolagen emellan fungerar ju som bekant dåligt) – både andras och det som de själva varit med om att producera. Jag tror att det skulle ha en väldigt stark priskorrigerande effekt och tvinga fram nya tjänster och anpassningar till dagens konsumtionsmönster. Låt verk i public domain vara säkerhetsventilen istället för piratkopiering.
Äganderätten motiveras av att fysiska resurser är knappa. När det omvända (överflöd) gäller så blir det litet snurrigt att prata om äganderätt. Om man hävdar ”upplevd eller moralisk eller juridisk “tillhörighet”” etcetera så får man nog också samtidigt ha klart för sig att de resonemang som gäller bakom äganderätten inte är applicerbara på ”ägande” av t. ex. mp3-filer. Uppenbarligen har rätt många inte det här klart för sig — vi minns alla när ”gräsklipparmannen” svamlade i teve om äganderätt och stöld.