Jag har tidigare krävt av er att ni tar en timme och ser Ernst-Hugo-dokumentären av Erik Bäfving. Det är särskilt ett litet sidospår i den som jag älskar: Det när Jonas Gardell berättar att han fått som gott råd av Ernst-Hugo att ”på alla sätt bli mer excentrisk”.
Det är ett mycket bra råd.
Jag talade med några kolleger om det häromdagen över medhavda luncher. (De är båda milt excentriska.) Vår gemensamma analys blev denna:
Sann excentricitet kan aldrig vara skapad. Den måste ha en naturlig klangbotten. Excentricitet är inte en vana som ska arbetas upp, det är en spärr som ska tas bort.
Min enorma normalitet utgör alltså ett betydande hinder för att jag ska kunna följa det exemplet. Att jag inte dricker alkohol räknas inte som excentricitet, det räknas, tydligen, som provokation. Men jag tänkte ändå be om råd, för diskussionens skull… (Och för att, igen, få använda Polldaddy förstås…)
Äpplet är klockrent!!!
Äpplet är även min favorit, och den leder ju rejält redan…
Jag gillar plastronger. Fast med kavaj, utan skjorta!
Ska det vara byxor till också, eller hur tänker du dig detta?
Jag har aldrig handlat på Systembolaget – det har jag på parmiddagar märkt uppfattas som något mycket excentriskt.
Annars tror jag nog raseri eller annan kraftig känslosamhet tyder på excentriska drag. Och nyckfullhet va?
Mycket excentriskt, Jenny.
Och raseriet kunde funkat, men nyckfullhet är nog ett nyck-elord här. Periodiciteten gör att det blir en diagnos istället.
Min röst faller på äpplet. Du måste bara putsa bort den sista antydan till humor kring begreppet och ta det på högdraget allvar, så blir det perfekt.
Å, jag älskar Hitler-talet som ringsignal! Det verkade jag vara rätt ensam med, dock.