De senaste dagarnas recensioner av Hanna Hellquists bok är intressanta på så vis att alla (möjligen högvälborne af K undantagen) tycker sig se att detta är en pappaskildring.
Nå. Det är det förstås. Men mer än något annat är det en skildring av stad och land, om glesbygd, om en nästan samtida uppväxt i ett Sverige utanför de tre Twitter-dominerande störrestadsklustren: Malmö/Lund, Göteborg och Stockholm. (Därför: icke ett ord om pappa, eller i alla fall mycket få ord, i min intervju med henne.)
* Viktoria Jäderling i Aftonbladet.
* Annina Rabe i Svenska Dagbladet.
Och i GP:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=404&a=484508
Ja, jag lät bli att länka till den, jag tyckte inte den tillförde något.
Hur tycker du att Hellquists pappaskildring står sig mot till exempel Sigge Eklunds?
”högvälborne af K”, vilket skönt epitet!
Det är som att jämföra äpplen och… eh… kaniner. Vem är bäst, Mozart eller Vilhelm Moberg? Omöjligt.
Äpplen och kaniner? Moberg och Mozart? Eh? Eklund och Hellquist är väl båda författare? Klart att deras pappaskildringar kan jämföras. Jag menar inte att den ena måste vara bättre än den andra, utan mer intresserad av hur de stilmässigt förhåller sig till varandra.
Jag har inte läst Hellquist, men väl Eklund.
Ja, jag menar helt enkelt att de är extremt olika, de har nästan inga beröringspunkter ens. Därför svåra att jämföra. Men jag rekommenderar Hellquist, absolut!