Varje morgon i flera år har jag inlett frukosten med en tallrik grått, processat industridamm från Ukraina. Först kallades de Sportflingor. Sedan Sportflakes. Sedan något annat, tror jag. Axa tillverkade, eller rättare sagt, importerade och förpackade.
Nu är de slut. Säljs icke längre. Det var väl bara jag som förstod deras storhet, det oglamourösa, den mystiska undertonen av banan i smaken när man kombinerade med yoghurt.
Jag känner mig kränkt. Jag har inte fått någon möjlighet att ta farväl.
Hur som helst fick jag i jakt på de sista flingorna av detta fabrikat bege mig till en mataffär i Lund som jag oftast inte handlar i, eftersom andra affärer ligger närmare mitt hem. Där var det väldigt tätt med lundensiska stiff upper lips i post-pensionsålder. Därför bara följdriktigt, tänkte jag elakt, att butikens töntiga slarv med att inte använda versal i ordet ”Clemenstorget” får till konsekvens att det på håll snarare ser ut som att vi befinner oss på ”Demenstorget”. Titta här bara:
Å hoj…det är alltså inte inbillning. Det är mer än jag som bevittnat att ”stiff upper lips” är vanligt förekommande här i stan. Folk brukar aldrig förstå vad jag menar med uttrycket.
Jo, men så är det verkligen. Det känns dessutom som om Lund har en gradvis åldrande population just nu.
Att området kring Demenstorget till stor del bevistas av silverhjässor beror möjligen på att det är inom radien av 50 steg finns postkontor, ICA, bibliotek, flertalet bagerier och stans samtliga servicelinjer.
Resten av Lunds befolkning hänger på NOVA, ungefär som tonåringar på ett amerikanskt shopping mall. Vet inte riktigt vad jag tycker om just det fenomenet.
Men det vet jag: Det dödar innerstaden. Jag hatar externa privatägda köpcentra.