Det är ju melodifestivaltider! Måste bjuda er på en liten pärla, en glömd goding från 1983. Verkligen en låt jag önskar jag hade skrivit. Vilka harmoniseringar! Otroligt snygga lösningar. Höjningen som inte kommer vid 2.04, trots att det är så upplagt! Och så måste ni kolla stoltricket vid höjningen när den väl kommer, tjugo sekunder senare… Där har vi en kille i orkesterdiket som hittat sin pitch bend! Slutet är också resultatet av en ansträngning, med en helt egen lösning som inte har funnits i låten förut.
Sweet Dreams hette denna fantastiska powertrio.
uteblivna tonartshöjningar är otroligt frustrerande, det finns definitivt någon biologisk mekanism bakom det. det kan säkert vara en social konstruktion också när man nu föddes rakt in i nittiotalets autotunat harmoniseringsfascistoida pop-era.
Ja, men det fina är ju att hållas på sträckbänken på det här viset. Lite som ”omstartshöjningen” i Carolas stormvind. Det är otroligt elegant gjort.