I fredags var jag på jobb i Margate, en bedagad badort i engelska Kent, men den bestående upplevelsen blev inte själva föreläsningsuppdraget för en ljudteknikverksamhet som heter Ideaworks – utan upplevelsen av detta säregna samhälle. Jag är verkligen ingen mästerfotograf, så de här bilderna gör inte intrycken rättvisa alls, men tänk er ett sorgligt nöjesfält en måndagsmorgon när alla har gått hem å ena sidan, och så en hipp moderniserad söt stad med plats för konstgallerier, restauranger av klass och en makalös ganska ny konsthall alldeles vid hamnen å den andra. En saltvattenpool för att göra det möjligt att bada i det långgrunda. Enstaka fiskare, men inte många.
Margate har tydligt börjat återupplivas. Jag frågar lite här och där varför, och alla verkar eniga om svaret:
Det är ”remote work” som gör det.
Under pandemin lärde vi oss att det går att driva företag utan att alla är på kontoret 40 timmar i veckan. Nu flyttar unga familjer till Margate, köper nedgångna hus, har sin inkomst från London, men gör bara tvåtimmarspendlingen dit två dagar i veckan. Ett bättre liv.
Dagen före själva giget hälsade jag på hos Jeremy Lee Associates, JLA, som är en av de talaragenturer jag har jobbat längst med utanför Sverige. Det var torsdag, vilket betyder att kanske 40 procent av personalstyrkan var på plats.
”Vi får välja. Vi förväntas vara här tre dagar i veckan och onsdag är obligatorisk”, berättar en av förmedlarna, som själv dock föredrar att vara där fyra eller fem dagar. Han cyklar genom stan till jobbet och tycker att det är svårt att lära sig ett för honom ganska nytt jobb hemifrån.
Det är precis detta som gör mig till snabbtågsromantiker. Vi måste bygga Sverige så att man kan ha hela sitt liv i Falköping eller Nässjö eller Falun samtidigt som arbetsgivaren – som man pendlar till några men inte alla veckans dagar – kan finnas någon annanstans. Och till Margate åker jag gärna tillbaka om ett år eller två. Jag tror att det kommer att ha hänt mycket.
