Det var 2006 och boksignering. Upphovsmännen bakom ”Pizzaresan – en slajs av Sverige” satt vid samma signeringsbord som upphovsmannen bakom ”Hemliga pappan”. Det kanske var på Bokens dag i Malmö, jag minns inte säkert.
”Pizzaresan” var en genial bokidé. Daniel Rydén skrev, Thomas Löfqvist fotograferade. Som ett tunbjörkskt projekt, men med gladare miner. Ett Sverige skildrat genom dem som driver lokala pizzerior.
Nå. Vi satt där i alla fall, och ibland kom det fram någon som ville köpa en bok. Till exempel en höggravid kvinna, som förstås gärna ville ha en ”Hemliga pappan”. Thomas Löfqvist fann sig blixtsnabbt och höll fram pizzaboken: ”Nä men du, om det är en bulle i ugnen är det ju den HÄR du ska ha!”
Riktigt genuint naturligt roliga människor finns det inte många. Folk som med viss snabbhet och tajming automatiskt ser det komiska i en situation och hugger på det. Ett exempel till:
Reporter Sara Håkansson och fotograf Löfqvist vann Röda korsets journalistpris på 25 000 kronor. Sara hade anmält deras reportage om en cancersjuk pojke, men hon hade inte berättat för Thomas. Vinsten kom som en glad överraskning. Blomma på redaktionsmöte, och Thomas fick frågan om hur det här kändes med tanke på att han inte ens visste om att han var med och tävlade:
”Ja, det kom som en kniv i ryggen”, sa han, varpå kollegerna brast ut i kollektivt skratt.
I går nåddes vi av nyheten att Thomas, 75 år, har avlidit. Det är med leenden man minns en sådan man.
Och en sak till: Han var en förebild på ett viktigt sätt för många. Han stammade nämligen, men lät sig aldrig stressas av det, vilket gjorde att ingen annan stressades av det heller. Han utstrålade lugn och självkänsla genom denna standardavvikelse, och visade därmed vägen till ett allmänt avslappnat och tolerant förhållningssätt. Sånt spelar stor roll för andra, och jag lägger med det i mitt minne av en uppskattad och ovanlig kollega.
