När man läser Gitta Sereny eller Hannah Arendt – de två kanske mest kända exempel vi har på böcker som skildrar människors glidningar från tidigare värden – så funderar man ju förstås på hur det skulle gå till om det hände en själv.
Eller så funderar man inte på det alls.
I DN läser jag i dag om en lärare i Köping som heter Maria Liljedahl. Reportaget handlar om förslaget i Tidö-avtalet om att lärare ska beläggas med plikt att anmäla misstänkta elever, det vill säga om läraren misstänker dem för att inte ha alla medborgerliga papper i ordning. Sjuåriga barn som är bruna behöver helt enkelt hållas efter lite mer.
Många lärare inser förstås att det där är orimligt. Man måste dela på uppgifterna i samhället. Om lärare ska bli angivare och kontrollanter så kommer förstås inte ett enda barn som just nu är i kläm mellan byråkrati och desperata föräldrar att vara en enda minut i skolan; förslaget är därför helt oviktigt för målet, det vill säga att komma åt ”illegala människor”, utan finns för att sjunga nationalsång: Hårdare tag.
Maria Liljedahl tycker inte att detta är någon stor sak. Hon skulle gladeligen ange misstänkta barn. Hon säger: ”Då skulle det höra till våra uppgifter, precis som det är vår uppgift att sätta betyg.”
Hon skryter också om att hon gillar bruna barn, och ofta har undervisat dem och fått kramar av dem.
Slutligen säger hon att systemet kräver vissa uppoffringar, för det stora helas skull. ”Sedan att det blir enskilda individer som vi tycker om som drabbas, det är priset man får betala”, säger Maria Liljedahl.
Ja, ”man” får betala ett visst pris om det blir så här, onekligen. Maria Liljedahl har dock inget att säga om vilket pris barnen betalar.
Hon är alltså lärare i Köping. Och just det: oppositionsråd för SD.
Det är ett slags revolution i råhetsnormalisering som pågår.
