Spännande! Synd bara att så många av kommentarerna håller Flashbacknivå. Jag hinner inte med att chatta där, men jag tycker att panelen är väldigt bra. Jag blev nervös när Jan Guillou fick ordet, dock fick han ur sig några fina saker.
Nu rundas debatten av, jag har sorterat lite tvätt. Chatten var intressant. Jag har sällan chattat med folk jag inte vet vilka de är… Man kan nog påstå att nivån växlade väldigt, både i debatten på PK och i debatten på webben.
Jag följde både debatten på chatten och via twitterkanalen #pkdbt. Hade tyvärr problem med livesändningens streaming.
Av det lilla jag ändå hörde och av det jag läst så tycks det ändå varit en intressant debatt. (Fast jag uppfattade Jan Guillou som väldigt ”dryg” och ”von oben” men det kanske var den dåliga streamingen som medverkade till det ;))
Det som Guillou redde ut väl var skillnaderna som gäller för respektive genrer. Sant är sant. Roman är roman. Gränslandet får man vara i, men det måste tydligt anges.
Tack för chattandet, dina inlägg nyanserade det hela.
Jag var en av de anonyma som också chattade, jag begrep inte var man kunde skriva in något namn.
För att återkoppla: Jag tror fortfarande att det finns en omedveten kåranda hos journalister . precis som i alla andra yrkesgrupper. Man tror sig förstå andras ställningstaganden för att man har samma erfarenheter och så vidare.
Baksidan av det myntet är också att man drar sig för att kritisera en kollega om man själv inte är väldigt insatt i det aktuella ämnet (vilket ju också är bra, man ska ju bara kritisera när man vet att det är fog för det). Om en kollega är insatt i ett visst ämne litar man på denne och tittar själv på ett annat ämne.
Tröskeln till ifrågasättande blir omedvetet högre.
Gunilla H: Ja, Ondskan är absolut skriven som roman. Men den talar heller aldrig om att det ska vara en sann historia. Den är en äkta roman i den meningen, även om den tar avstamp i självbiografiska händelser.
Och det var alltså inte Ondskan som gjorde att Guillous barndoms internatskola fick stänga, utan i stället ett antal granskande reportage han gjorde i tidningsform.
Jo men precis. I en roman måste man ha större frihet som författare även om romanen bygger på någon slags ”självupplevd verklighet”.
Sedan kan visserligen debatten ske om vad som är sant eller inte i en roman men den har ju i alla fall inte marknadsförts som ”en sann historia” så det är definitivt en skillnad.
Det har aldrig rått några tvivel om Ondskan i bokbranschen, varesig hos bibliotek eller i handeln.
Andreas: det någon nämner om obetald moderator stämmer i allra högsta grad.
Och det Guillou hade att säga (nu när jag har kunnat se det hela i en jämn ström) var verkligen alldeles riktigt- även om han med det ju faktiskt åstadkom poängen att dethär med Gömda nog kanske inte var så bra ändå. Sig själv ovetandes, naturligtvis.
Gissa om det var surrealistiskt att sitta mellan Monica Antonsson och Jan Guillou igår kväll (även om jag hade några fler personer mellan mig och Guillou)!
Jag var mest nyfiken på att någon verkar ha föreslagit att Monica Antonsson borde anställas på någon stor dagstidning. Mycket möjligt att det vore en bra idé, men det är så komiskt att vi frilansar alltid förväntas drömma om att bli anställda… När Oscar Swartz var med på PK i september fick han också veta att han kanske rentav skulle kunna få en anställning. Alla som kan något om medier inser att journalister som Swartz och Antonsson åstadkommer det de gör just för att de inte är anställda. Jag har utan att ha kollat mycket svårt att tro att någon av dem skulle vilja ge upp sin frilanstillvaro! Att det inte är särskilt lukrativt är en annan sak.
Jag skrev något om det, att Antonsson vore en rolig värvning. Men en värvning måste ju inte vara lika med en anställning, det kan ju handla om ett regelbundet frilanssamarbete.
Heja, du är fantastisk som orkar/hinner med i chatten såsom obetald moderator!
bästa hälsningar,
/nina
Tack, jag bara roar mig själv, syftet är sålunda egoistiskt! 😮
Spännande! Synd bara att så många av kommentarerna håller Flashbacknivå. Jag hinner inte med att chatta där, men jag tycker att panelen är väldigt bra. Jag blev nervös när Jan Guillou fick ordet, dock fick han ur sig några fina saker.
Snyggt jobbat!
Nu rundas debatten av, jag har sorterat lite tvätt. Chatten var intressant. Jag har sällan chattat med folk jag inte vet vilka de är… Man kan nog påstå att nivån växlade väldigt, både i debatten på PK och i debatten på webben.
Såg i chatten att du menade att Jan G hade helt rätt. Förklara gärna vad du menade!
Jag följde både debatten på chatten och via twitterkanalen #pkdbt. Hade tyvärr problem med livesändningens streaming.
Av det lilla jag ändå hörde och av det jag läst så tycks det ändå varit en intressant debatt. (Fast jag uppfattade Jan Guillou som väldigt ”dryg” och ”von oben” men det kanske var den dåliga streamingen som medverkade till det ;))
Det som Guillou redde ut väl var skillnaderna som gäller för respektive genrer. Sant är sant. Roman är roman. Gränslandet får man vara i, men det måste tydligt anges.
Det missade jag men det har han ju helt rätt i. Funderar på hur han definierat sin bok Ondskan men jag tror att den är marknadsförd som roman eller…
Tack för chattandet, dina inlägg nyanserade det hela.
Jag var en av de anonyma som också chattade, jag begrep inte var man kunde skriva in något namn.
För att återkoppla: Jag tror fortfarande att det finns en omedveten kåranda hos journalister . precis som i alla andra yrkesgrupper. Man tror sig förstå andras ställningstaganden för att man har samma erfarenheter och så vidare.
Baksidan av det myntet är också att man drar sig för att kritisera en kollega om man själv inte är väldigt insatt i det aktuella ämnet (vilket ju också är bra, man ska ju bara kritisera när man vet att det är fog för det). Om en kollega är insatt i ett visst ämne litar man på denne och tittar själv på ett annat ämne.
Tröskeln till ifrågasättande blir omedvetet högre.
Pipopp: Ja, jag får ge dig rätt där. Om inte annat har journalister en förförståelse för andra journalisters verklighet.
Gunilla H: Ja, Ondskan är absolut skriven som roman. Men den talar heller aldrig om att det ska vara en sann historia. Den är en äkta roman i den meningen, även om den tar avstamp i självbiografiska händelser.
Och det var alltså inte Ondskan som gjorde att Guillous barndoms internatskola fick stänga, utan i stället ett antal granskande reportage han gjorde i tidningsform.
Jo men precis. I en roman måste man ha större frihet som författare även om romanen bygger på någon slags ”självupplevd verklighet”.
Sedan kan visserligen debatten ske om vad som är sant eller inte i en roman men den har ju i alla fall inte marknadsförts som ”en sann historia” så det är definitivt en skillnad.
Det har aldrig rått några tvivel om Ondskan i bokbranschen, varesig hos bibliotek eller i handeln.
Andreas: det någon nämner om obetald moderator stämmer i allra högsta grad.
Och det Guillou hade att säga (nu när jag har kunnat se det hela i en jämn ström) var verkligen alldeles riktigt- även om han med det ju faktiskt åstadkom poängen att dethär med Gömda nog kanske inte var så bra ändå. Sig själv ovetandes, naturligtvis.
Gissa om det var surrealistiskt att sitta mellan Monica Antonsson och Jan Guillou igår kväll (även om jag hade några fler personer mellan mig och Guillou)!
Finns chatten bevarad i sinnevärlden?
Vet ej om chatten finns kvar, men säg så här: En redigerad version vore nog av störst värde.
Jag var mest nyfiken på att någon verkar ha föreslagit att Monica Antonsson borde anställas på någon stor dagstidning. Mycket möjligt att det vore en bra idé, men det är så komiskt att vi frilansar alltid förväntas drömma om att bli anställda… När Oscar Swartz var med på PK i september fick han också veta att han kanske rentav skulle kunna få en anställning. Alla som kan något om medier inser att journalister som Swartz och Antonsson åstadkommer det de gör just för att de inte är anställda. Jag har utan att ha kollat mycket svårt att tro att någon av dem skulle vilja ge upp sin frilanstillvaro! Att det inte är särskilt lukrativt är en annan sak.
Jag skrev något om det, att Antonsson vore en rolig värvning. Men en värvning måste ju inte vara lika med en anställning, det kan ju handla om ett regelbundet frilanssamarbete.
Ja, det är ingen dum idé!
Jag läste just detta förslag om att en del av presstödet borde gå till oberoende frilansar.
http://newsmill.se/artikel/2009/01/19/stod-till-oberoende-journalister
Det är heller ingen dum idé (även om det för med sig en hel del gränsdragningsproblem och andra problem).