Gig

Jag var gränslöst trött i lördags, så där tunnelseendetvärslut som jag ytterst sällan har blivit i mitt liv. Det var inte helt enkelt att lagom till läggdags, vid halv elva, packa ihop grejerna och sticka iväg på spelning med bandet. Tack och lov hade jag fått ledigt från riggandet på eftermiddagen eftersom jag var upptagen med annat.

Men vi hade en fantastisk kväll, efter ett par halvroliga gig under hösten där vi har haft ljudproblem och teknikproblem. Nu är de nya lösningarna ordentligt på plats, och vi kunde koncentrera oss på att göra folk glada snarare än att vara panikingenjörer. Det här var en större examensfest med ungefär hundra glada i rätt blandade åldrar, och så i AF-borgen i Lund som är på gångavstånd hemifrån.

Gyllene ögonblick: Beslutsamheten hos två par på dansgolvet som bara vägrade sluta dansa fastän vi slutade spela.

”Vi måste fan få bugga en gång också”, sa de med något som liknade desperation i rösten.

Det säger väl en del om min lätt udda referenskatalog att min första idé då är att ta Bruntes ackegura och spela Orups ”M.B.”. Jag har alltid velat spela den inför publik, det har bara inte varit läge…

Kom i säng kvart över fyra, märkligt nog betydligt piggare än vad jag hade varit kvart över fyra på dagen.

I går eftermiddag lodade jag runt i mjuka kläder och tittade på när min fru och mina barn bakade kakor. Hjälpte till väldigt aktivt i ätfasen. Sedan satte vi oss på golvet i vardagsrummet, och min treåriga flicka hjälpte mig igenom den rätt långa och småpilliga processen att byta alla strängar på basen och kalibrera stall och skruvar rätt. (Men så är det: Barn som får vara med och göra något ”på riktigt” har tio gånger så mycket intresse och tålamod som barn som ägnar sig åt organiserad lek.)

En riktigt lång postning om hur livet kan te sig i Cover Story, the hardest working band in the Bonnierkoncernen, finns här, på bloggen som är denna sidas föregångare.