En av dagarna i Washington körde jag bil de tio svenska milen från Culpeper. Trots att jag planerade dagen på så vis att jag skulle slippa den värsta rusningstrafiken blev det bitvis rätt trångt på vägen. Det spelar ingen roll hur mycket man jävlas med amerikanska bilister – höjer bensinpriserna, inför vägtullar och obligatorisk helvetesträngsel eller vad du vill. De kör ändå.
Dag två upptäckte jag att Culpeper hade en tågstation för Amtrak, det stora tågbolaget. Mindre än två timmar, 400 spänn tur och retur. Hur smidigt som helst, men bara ett fåtal avgångar per dag.
Märkligt nog där på tåget hamnade jag bredvid Gary. Gary såg på min skärm att jag var svensk – och eftersom han var utbytesstudent i Mullsjö 1976 började vi prata. Han talade svenska på en fullständigt häpnadsväckande nivå fortfarande. En språklig naturbegåvning. Vi fick tillfälle att prata lite om Kamerun också, eftersom han i sitt jobb som jordbruksekonom varit i Afrika i mer än tjugo år.
”Det är svårjobbat i Kamerun ibland”, sa han. ”Mycket korruption. Infrastrukturen är lite opålitlig. Man får lite vara beredd på allt. Men det är ett fantastiskt land, jag skulle verkligen vilja åka tillbaka.”
Goda råd är aldrig dyra, det är min erfarenhet. De kan dyka upp alldeles gratis – och precis var som helst.
