Ge mig inte mer pengar

Till alla som har bidragit med ekonomiskt stöd för att möjliggöra mitt bokprojekt: Tack! Tack så väldigt mycket. Jag ska tacka er med namn både här och i boken.

Till er som har övervägt att göra det: Skänk gärna pengarna, men välj ett annat ändamål. Ge dem till någon annan.

En person har nämligen trätt in på arenan och gjort en donation av en sådan omfattning och generositet att det överträffar alla mina förväntningar på vilken slags generositet obekanta medmänniskor kan stå för.

I tisdags åt vi lunch i Lund, föreläsaren och universitetslektorn Leif Alsheimer och jag. Han skickade ett mejl för några veckor sedan. ”Ring mig”, stod det. Det gjorde jag.

Leif Alsheimer är en upptagen man, föredragshållare och utbildare och konsult, och han hade inte många sekunder över. Han frågade hur det gick, med boken och med finansieringen.

”Det rullar på”, sa jag. ”Jag har fem-sex kapitel och jag har fått in 10 000 kronor, så det är över förväntan”.

Så kände jag verkligen också. Jag hade kanske trott på hälften av det.

”Hur skulle 30 000 till hjälpa dig?” frågade då Leif Alsheimer.

Jag konstaterade, efter att ha plockat upp hakan från golvet, att 30 000 till förmodligen nästan säkert skulle garantera att jag inte går back på att göra det här projektet. (Jag har utgifter som kommer att landa mellan 80 000 kronor och 100 000 kronor, beroende på hur det går här i slutet, och nu gåvor och förlagsförskott på 84 000. Säljer boken åtminstone 2 500 exemplar – vilket människor som inte känner till bokbranschen tycker låter lite, men som skulle vara en fullt tänkbar och rimlig upplaga för en svensk reportagebok – så kan jag räkna med break even.)

”Bra”, sa Leif Alsheimer, ”jag sätter över pengarna i morgon”.

Så la han på.

Så här en månad senare kan jag fortfarande inte riktigt tro det, men… ja, pengarna är mina och har omsatts i bland annat en flygbiljett och en hyrbil. Leif sa i tisdags, då vi alltså träffades för första gången, att jag ska se det som att jag har fått ett specialinrättat arbetsstipendium av honom, att han som prenumerant på Sydsvenskan har ett ”grundmurat förtroende” för min kulturjournalistik, att han vill stödja projekt han tycker är intressanta, att han är oroad över uttunningen i svensk bokutgivning vad det gäller annat än deckare, att han tycker att det är en del av hans medborgaransvar att dela med sig av de pengar han har tjänat i sin verksamhet och de priser och stipendier han själv har fått och att han alltid köper alla böcker han behöver i sina utbildningsprojekt – vi talar här om många hundra volymer varje år – hos lokala bokhandlare, för att stötta dem.

Leif Alsheimer blev känd för en lite bredare allmänhet då han i sin roll som universitetslektor avkrävde en skönlitterär läsprestation av sina juridikstudenter. En hel lång lista med litteratur, som guide till människan. ”Man kan inte läsa processrätt utan att ha läst Kafkas Processen”, säger han.

Det var en fascinerande lunch med en fascinerande person.

Den fick mig också att fatta ett beslut: Jag ska göra ett ekonomiskt bokslut över ”Google-koden” vid 2010 års slut. Om jag tycker att jag kan, så ska jag själv skänka en summa pengar, en del av det jag har fått, vidare till någon kollega i en liknande situation. Kanske utlyser jag det rent av som ett stipendium här via bloggen. Jag återkommer om det.

Den som vill läsa om bakgrunden till hela crowdfunding-försöket kan göra det i en bloggpost från 23 oktober.