Sista kvällen var Will och jag ute och åt inne i stan, i utkanterna av hans älskade Castro, gayvärldens huvudstad i hela världen. Han har flyttat därifrån nu, visserligen, ut till en förort. Han är 38 och vill stadga sig och det gör man inte så bra i Castro. Will och jag har känt varann sedan tiden i Up With People, och han är den första homosexuella person jag lärde känna.
Jag kommer ihåg att jag som sjuttonåring bombarderade honom med frågor, och jag tänker på det ibland: Hur inskränkt var Kungsbacka? Var det omöjligt för någon som var sjutton att leva öppet som gay år 1993? Jag vet inte. Jag kände många människor då, men ingen enda som öppet levde på något annat sätt än det förväntade heterosexuella.
Restaurangen Will valde är peruansk, och den drivs av hans kompis James. James har peruanskt och europeiskt ursprung och är en av de snyggaste män jag kan komma ihåg att jag har sett. I tio år har han drivit stället, någon gång varje år åker han till Peru och kollar recept och skaffar råvaror. En av de många grejer vi testade var en suverän syrlig ceviche med inlagd paprika, och oxhjärta på spett med en sås som helt enkelt inte smakade som något alls jag tidigare har ätit. (Det var… inte gott. Bitter buljong, det är de två första orden jag kommer att tänka på.) Och apropå längtan efter parallella liv och alternativa yrkesbanor: Att få driva en sådan krog! Så enormt elegant utsmyckad, så egensinnig i sin presentation och sin mat, så självklart välkomnande.
Vi åkte upp på Twin Peaks och tittade ut över nattljusen. För en gångs skulle inte en tillstymmelse till dimma. Båda de stora broarna tydligt upplysta, Market Street rak som en landningsbana mitt igenom alltihop.
Gång på gång fick jag trycka undan min besvikelsekänsla över att jag hann med så lite av staden som jag tycker mycket om men inte har besökt på åtta år: Det var ju inte en semesterresa.
