Jag fick förresten tillfälle att bidra med en kort analys av tidskriften Bangs mediegenomslag, som blev exceptionellt i samband med deras humornummer i våras, alltså bidra i det nummer av Bang som kom för några veckor sedan. Roligt! Eftersom texten inte finns online, och det har gått ett tag nu, så kommer den här också.
***
Efterliv
Om ni förlåter mig en bombasm: När en text trycks i en tidning är det som när ett barn föds. Tusen hinder har redan passerats. Ändå har det bara börjat.
I bästa fall når texten hundratals, tusentals läsare som gör någonting av den. Som tänker på den. Som reagerar på den. Som skriver någonting utifrån det de har lärt. Som förändrar någon liten del av sin världsbild.
Det är ett slags efterliv, ett efterliv som en redaktör eller skribent normalt vet mycket lite om.
Det finns ett slags efterliv till:
Texten kan ta sig vidare in i andra medier. Det är bara den sortens efterliv som kan mätas. Bekräftelsen går att klippa ur och klistra in. Blogglänkar kan eftersökas och systematiseras. Och sakfrågan får – vilket är viktigt, kanske till och med huvudmålet för en politisk tidskrift som denna – i bästa fall en långt vidare spridning.
Förra numret av Bang fick just ett sådant efterliv som varje redaktör eftersträvar. Det är Bangredaktörerna glada för, och det ska de vara. Deras tidskrift syns. Texterna som de arbetade med, om kvinnor och humor, syns.
Men frågan är nu vilket efterliv som är det viktigaste. Den omedelbara reaktionen på läsningen hos er, hundratals, tusentals läsare – eller det faktum att vi har en tämligen förutsägbar massmediemekanik: Känd person A refererar till brett sakämne B och får med birollsinnehavare C och D och starka känslan E lika med två stensäkra sidor i kvällstidning.
Det här numret av Bang innehåller en special om yttrandefrihet och statusen för andra feministiska tidskrifter världen över. Och om jag känner mitt massmediala djur rätt, vilket jag gör, så kommer inte Expressen att göra två sidor på det. Aftonbladet kommer inte att göra två sidor på det. Ämnet har inte den karaktären. Ämnet möter sannolikt inte stora delar av pressens relevanskriterier om närhet och nytta och identifikation och det förbannade kända ansiktet.
Bangs redaktörer och ni som läser det här ska nu inte misströsta för det. Återstår ju gör den andra reaktionsmöjligheten. Den som föder något i var och en.
En självklar slutsats: Det här är ett viktigare nummer av Bang än det förra, eftersom det inte kommer att få samma massmediala efterliv. I stället måste det leva vidare hos dig, på något sätt, i någon form.
Hur?
