Den som undrar eller till och med oroar sig över journalistikens framtid behöver inte göra det. Lösningen är enkel: Det är bara att se till att vara sjukt asbra, så kommer det att gå hur bra som helst.
Svensk journalistik, svenska journalister, står inför en enorm utmaning, och den formuleras så här:
Vi måste bli, säg, dubbelt så bra. Vi kan ta kanske tre år på oss. Vi måste ta individuellt ansvar för att det sker.
Och där har ni min 24 million dollar question: hur gör jag det…?
Jag missade publiceringsdatum först, och hajade till när Leibovitz sa att Irving Penn ska fylla 92 och jobbar fortfarande.
Ja, nej, där är det väl så att säga sluta(r)tid nu.
Läste nyss på Wikipedia att Blender (USA:s svar på, typ, en korsning mellan Slitz, Idol och Klick! och ett tag marknadsledande som ”den nya musiktidningen”) lagts ner i kölvattenet av de nya hårda tiderna. För några år sen hade Sydan en artikel om rock- och kändispressens förvandling i USA där swn sleaziga, obehärksat komeersiella ioch trolösa Blender kontrasterades mot just Rolling Stone: ”ingen orkar läsa femsidiga intervjuer med Jack White eller tiosidiga reportage om Katrina eller skumma managers längre”. Även om glitterblaskan försvann är det väl klart att den sortens preferenser lever kvar och driver på nya satsningar?
Massmarknaden är borta och ersatt av en massa nischer. Då blir den stora frågan vilka nischer som ger ekonomisk bärighet och vilka som blir fanzine eller ”infomercials”.