”En lärdom är tydlig: Den journalist eller redaktionsledning som ger tysthetslöften hamnar i knipa. Den journalist som tror att gränserna mellan on record och off record är knivskarpa bedrar sig själv. En dag, en vecka, är gränsen i hjärnan klar, men både on och off finns i samma hjärna och blandar sig till sist oundvikligt. Och vad gör den redaktionsledare som, mot tysthetslöfte, får veta något av utrikesministern – och hemkommen till redaktionen finner att en reporter just skaffat sig samma kunskap?”
Jag har ibland tagit emot information och lovat att inte publicera den. Ibland i intervjusammanhang, när någon berättar något och slutar med ”men det får du inte skriva”. Jag tycker att det är svårt att inte respektera det. Om de däremot inleder med ”Det här får du inte skriva, men” så brukar jag avbryta och be dem låta bli att säga det. Skälen ovan, Strömstedts, räcker.
Det har du rätt i – tack för påpekandet! Med tanke på vad som sades i ”Medierna” i P1 i går kan det ju bli aktuellt att nämna honom i ett mer ordrikt sammanhang än Twitter-flödet, dessutom.
Knäcket i Medierna var ett riktigt lågvattenmärke. Ingen som hört Kjell Albins program kan ha uppfattat det som annat än ett stilgrepp och att själva resan var intellektuell snarare än fysisk.
Tyvärr är det ofta som Medierna har alldeles för långa inslag med alldeles för lite substans. Skitprogram.
Jag tycker tvärt om om Medierna – att det nästan alltid har aktualitet och kvalitet.
…och jag tycker att ”medierna” är typiskt svenskt i sin mediakritik. det är torrt och alltid blodigt allvar. jämför med hur t ex charlie brooker leker fram allvar i sina ”screenwipe” och ”newswipe” (två tv-serier som båda finns tillgängliga på youtube).
jag skyller på åke pettersson, dan Josefsson och maria-pia boëthius. inget snack om att de är duktiga. men de är samtidigt oändligt tråkiga.
Sant, men det är inte helt enkelt att driva mediekritiska program i alltför underhållande stil – då blir kritiken ofta lika lätt att skratta bort. Vilket i och för sig kanske kan vara bra ibland…