Nästan alla människor kan vara besserwissrar, givet att området är rätt. För en journalist tenderar det ofta att bli språkfrågor som lockar fram detta. Numera är jag rätt influerad av Fredrik Lindström; förändringar är en del av språket, och inget egentligt problem så länge vi tydligt förstår varandra utan att tappa vår historia.
Så därför har jag sällan problem med nyord. Det som stör mig är när språket felanvänds. Som när en person som heter Helene väljer att sätta en accent över sitt sista e, eftersom hon då tydligen tror att en accent inte är något annat än ”ett sätt att stava”. Eller när en person som heter Christel börjar skriva det Christèl, utan att förstå att det betyder att det därför ska uttalas annorlunda.
Varumärkesidioti är också ett rött skynke. GB – ni vet, företaget som ägnar sig åt att med kraft införa glassdiktatur i hela Europa genom obligatorisk kontinental likriktning – saluför nu en pajasglass som heter ”Temptation for cookies”. Har de inte en enda engelsktalande person i personalen, som bara kan säga ”nej, det där blir inte rätt, det är inte kakorna som ska utsättas för frestelse”?
Messerschmitt.
Min morsa tycker att det skämtet är så roligt. Du också, tydligen.
Ja, så att jag börjar fnittra.
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaså, vad tjänar du?”
”Tio kronor i timjan.”
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaså, vad gör du då?”
”Jag styr det elektriska.”
”Jaså, vad har du för kvalifikationer då?”
”Jag kanel.”
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaså, varför då?”
”Jag hjälper mamma.”
”Jaså, vem är din mamma då?”
”Rosmarin.”
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaså. Har ni öppet?”
”Jadå, kummin du.”
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaså, har du något som passar fisk.”
”Jadå, senap.”
Näfan, nu blev det för dåligt alltså.
Hmm, jag tror fyran hade funkat bättre med:
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaså, varför då?”
”Jag hjälper Rosmarin.”
Senapen, den fattade jag inte. Men allt kan alltid bli sämre:
”Jag jobbar här i kryddbutiken, välkommen!”
”Så jag stör inte?”
”Inge fära”.
”Ja, se napp.”, var tanken.
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaså, men blir du inte kall om fötterna?”
”Nej, jag har socker.”
Socker är kanske inte en krydda, men jag tänkte de kanske säljer det ändå.
Just det där har jag så svårt för när det gäller Fredrik Lindström. Att han alltid tjatar om att språket utvecklas och allting är rätt bara man kan kommunicera. Men när man inte gör det då? Gör sig förstådd alltså. Det blir allt vanligare att jag måste läsa meningar eller långa textstycken om och om igen för att förstå vad som menas. Då pratar jag om professionella skribenter och inte om kommentarer av amatörer. Syftningsfel och andra avarter är numera legio. Då kommunicerar man ju inte särskilt bra. Har lagt märke till att det alltid är språkligt högutbildade som tjatar om att ”allting är rätt”. Det är ju lätt att tycka när man själv är så duktig på språket att man sällan blir missförstådd. Blir misstänksam mot sånt. Vill man kanske ha kvar den sorts status som man trots allt fortfarande har när man kan uttrycka sig bra och begripligt. Till skillnad mot dom där andra som bara skriver hur som helst, men ”allting är ju rätt”.
Min pappa brukade dra den här godingen ibland när jag var barn:
Vet du hur ’é’ kan stå för en nykterists aftonvard?
Långt grubbel, när man gett upp kommer svaret:
”Supé utan sup”.
Gilda: Det verkligt spännande är ju hur starka känslor språket väcker. Det säger något om dess vikt.
Ha ha. Ja, nog väcker det känslor. Erkänner mig skyldig där. Det här är nog en av mina käpphästar.
Tror att det var Ebba Witt-Brattström som uttalade sig i frågan för några år sen och sa ungefär att det det där resonemanget är ett svek mot de som inte har det så bra förspänt hemma. Hade själv föräldrar med bara några års folkskola i bagaget och är oändligt tacksam mot den skola jag gick i för att jag fick lära mig grammatik och annat matnyttigt. Det gjorde mig kanske inte till en bra skribent men oftast gör jag mig förstådd i alla fall. Det hade definitivt inte gagnat mig att alltid få höra ”asch det är inte så noga. Skriv bara lite som du känner”
Ja ja, men vi som inte förtjänar en guldstjärna vill veta vad rubriken betyder. Var det den som utlöste den annars omotiverade orgien i kryddskämt?
PS:
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaha, hur många sorters kryddor har ni?”
”Det har jag ingen anis om.”
eller
”Jag jobbar i kryddbutik.”
”Jaha. Har ni inte er årliga kryddfest snart?”
”Jo, ikväll. Jag står här och peppar.”
Jonas: Nej, det var helt enkelt en dålig vits: Besserwisser kallas ibland Messerschmidt, efter det tyska flygplansmärket. Vars mest kända modell är den så kallade 109F.
Din peppar-vits är ju för övrigt bra på riktigt! 🙂
Ja, lysande. Guldstjärna till Jonas ändå.
Aha, flygplansmodeller…
Och att säga Messerschmitt (som stavas just så, Andreas, hahaha) i stället för besserwisser, det är väl i princip det enda uttrycket från ”Nöjesmassakern” som fortfarande är i användning. Möjligen med undantag för selleri-grejen. För ingen säger väl längre ”tänk på pocenten, Hegge”?
Öppet mål… fan också…