Sitter och skriver klart intervjun med Carl-Johan Vallgren nu. Han talar på det viset att han ofta använder sin samtalspartners förnamn. ”Vet du, Andreas, jag tänker inte så”, kan han säga till exempel.
Eftersom jag gärna skriver i formen fråga/svar tar jag redan plats i intervjutexter (för mycket plats, tycker en del). Därför lutar jag åt att inte citera Vallgren på det här viset, även om det säger något om hur han är i mötet med en annan människa, för att det inte ska ta uppmärksamheten från annat. Tänker jag rätt där?
Ja.
Spara en förekomst, det är så sällan man ser det i intervjuer att det räcker för att driva hem ”personlighetspoängen”.
Tror du det? Måste man inte ha två för att få hem poängen? Det hände nog en fem gånger i alla fall.
Och så kan du avsluta med texten: ”Därefter tackade jag för mig och gick tillbaks till redaktionen.”
Just det! Och: ”Därför tog jag en vintermorgon tåget till Stockholm för att träffa” eller varför inte ”säger han och rör om i sitt kaffe”.
Två gånger verkar optimalt för att få fram att han har det maneret. Om du vill framställa honom som ett freak så ta med samtliga fall.
Jag vete fasen alltså. Jag kanske droppar det helt ändå, nu börjar jag bli nervös över användningen…
Det handlar bara om hur du vill att han ska framstå, inte om dig.
Jag minns nån intervju från tidningen Pop där Lokko eller Gradvall ska träffa Mick Jagger och han har precis det där. Där togs det nog med i texten, men blev också en del av någon typ av innehåll – om intervjusituationen och om ett professionellt förhållningssätt från artisten i fråga.
Jagger anstränger sig för att vara älskvärd, först blir skribenten nästa på sin vakt och ser bara hans Mick Jagger-läppar, sedan ger det där förhållningssättet nåt bra.
Dock framstår Jagger som ytlig.
Men vad fan – sitta och ge intervjuer dagarna i ända, klart man måste ha en taktik.
Så – skriv om det, resonera om det – varför säger han så, funkade det eller inte, varför…
det är iallafall jag intresserad av. I högre grad än karlns böcker.
Frågan är hur mycket teknik det är! Man träffar ju människor som gillar att använda förnamn mycket även i ickejournalistiska sammanhang.
En grej som jag ofta har stött på när jag hälsar på offentliga personer är att de inser att det blir lite fånigt om de ska säga sitt namn. Då blir det så här, och observera kommatecknen hära:
ANDREAS: Hej, Andreas (handskak)
ULF LUNDELL: Hej Andreas (handskak)
FOTOGRAF DAREBERG: Hej, Lasse (handskak)
ULF LUNDELL: Hej Lasse (handskak)
Helt rimligt och trevligt, tycker jag.
(Jag pratade med en tekniksupportkille på jobbet idag, som sa ”Hejdå Julia” sådär fem minuter efter att jag presenterat mig. Det tyckte jag var lite rart – även om han säkert hade mitt namn uppe på skärmen.)
ja, du Andreas, den där falska intimiteten, att direkt och i alla lägen kalla andra människor vid förnamn, kommer från USA. Där kan det stanna. Så Andreas ta du med det. Var ärlig i texerna du skriver, Andreas. Det vinner de alltid på. Tycker jag
Tack allihop, ingen ska nånsin påstå att en blogg inte kan vara ett arbetsredskap!
Alla har vi väl våra manér när vi pratar och att man använder någons förnamn behöver väl inte tyda på att man eftersträvar någon slags kladdig intimitet. Om du tycker att hans användade av ditt förnamn säger något om honom, om det är viktigt för intervjun och för läsaren, så betona det för all del. Annars, hoppa över det om du tycker det stör. Ungefär som man hoppar över alla ”va” och ”ja, hörru” eller vad det nu kan vara.
Är lite nyfiken på din användning av fråga-svar, Andreas. När jag bodde i Malmö och läste Sydsvenskan irriterade jag mig lite på att du så ofta använde den tekniken i dina texter. Först några snabba utgångar som sätter intervjun i sitt sammanhang sedan 4000 tecken fråga-svar. Det fungerade bra när jag redan var intresserad av personen, men det fick mig sällan att läsa om personer som jag inte kände till sedan innan. På något sätt blir texterna inte tillräckligt pedagogiska, anser jag. Vad är det du gillar med formen?
Jag för min del är väldigt fascinerad av att svenskar tycks ha så lätt för att komma ihåg vad folk heter. Efter fem minuter inflikar ni ett ”Philip” i varje direkt tilltal. Jag har grubblat mycket på om det är för att jag är finländare eller ouppfostrad som jag inte någonsin kommer ihåg vad folk heter efter fem minuter. Kanske lite både och – precis som det känns aningen amerikanskt att ni svenskar är så bra på det.
Hampus: Jag märker på responsen att fråga/svar blir läst av många fler. Helt enkelt. Dessutom kräver det inskärpning – jag måste planera intervjun noggrannare och göra bättre research för att få till det.
Dessutom måste jag koncentrera allting, koka ner det, som det heter. Den inledande texten måste vara riktigt tajt och rak, eftersom den inte är så lång. Och så vidare.
Men alla intervjuer lämpar sig inte för det här. Jag använder heller inte metoden helt konsekvent. Och som i fallet Vallgren valde jag att bryta ut tre långa bra svar, som liksom inte lät sig passas in i det löpande samtalet, och la dem i en separat ruta. Vilket ni får se om några veckor, när grejen publiceras…
Brukar du överhuvudtaget citera på den detaljnivån i vanliga fall? Om han bara hade sagt: ”Vet du, jag tänker inte så…” – hade du då tagit med det inledande ”Vet du”?
Jag tänker att en gång = en gång, två gånger = två gånger men att nämna något tre gånger indikerar ett flertal.
Bengt Westerberg tilltalade en gång Göran Greider med Göran i en tv-debatt och Göran Greider såg helt chockad ut – sedan skrev han en krönika om det.
JennyG: Ja, jag försöker citera väldigt mycket precis hur en person pratar, särskilt i långa samtalsintervjuer. Det brukar löna sig att skriva ”Fan gör du!” i stället för ”Vad fan gör du?”, om man hör det i en krogkö och ska referera det. För exakt hur sägs det?
JM: Den krönikan vill man ju se! Men om det var Westerberg låter det ju som om det kanske var före internets bredare utspridning…
Fråga/Svar-intervjuer kan vara fantastiskt bra och fenomenalt dåliga. Det hänger, precis som Andreas skriver ovan, på förberedelserna och svaren.
Jag skulle gärna se fler variationer och mer lekfullhet i svensk press. Varför inte blanda olika former och tilltal. Är det inte att underskatta läsaren att vägra experimentera med textens form?
Det är nog en fem sex år sedan. Jag såg debatten och märkte hur Greider ryckte till när Westerberg sa ”Göran”. Krönikan, publicerad i någon kvällstidning, om jag minns rätt, handlade om hur det känns när en motståndare använder ens förnamn.
Kanske är det som i Le Guins ö-böcker – känner man någons namn så har man makten över det.