Som anställd vid Göteborgs universitet upplevde jag under hösten 2020 en helt ny nivå av inbox hell när e-postservrarna kraschade. För ungefär hälften av medarbetarna ledde kraschen till flera veckor utan möjlighet att skicka eller ta emot e-post. För alla anställda, och alla som hade kontakt med anställda, innebar det behov att hitta andra kommunikationskanaler. Massor av olika kanaler började användas så plötsligt satt alla, med eller utan fungerande e-post, och letade efter information bland zoomchattar, inläggstrådar i teams, sms och kanske privat e-post. Detta under en tid av pandemirelaterat distansarbete – dvs att gå och prata med någon var i princip omöjligt. Förutom det uppenbara arbetsmiljöproblemet blev det också ett problem för myndighetens kontakter med omvärlden. Hur mycket information tappades bort? Jag är förundrad att den frågan inte har diskuterats mer än vad som har skett.
Kanske är lagstiftning en väg att gå, men ett första steg borde vara att myndigheter och andra arbetsgivare upphandlar och använder kommunikationssystem som går att använda på driftsäkra, smarta, konsekventa och arbetsmiljömässiga sätt.
Jag är också milt chockad, ur ett journalistiskt perspektiv, över att denna jätteskandal inte har bevakats mer. Hur är det möjligt att en IT-chef har fortsatt förtroende efter en sådan teknisk jättekrasch, utan backupsystem eller ens en idé om hur det ska fungera i händelse av att något går sönder?
Intressant!
Som anställd vid Göteborgs universitet upplevde jag under hösten 2020 en helt ny nivå av inbox hell när e-postservrarna kraschade. För ungefär hälften av medarbetarna ledde kraschen till flera veckor utan möjlighet att skicka eller ta emot e-post. För alla anställda, och alla som hade kontakt med anställda, innebar det behov att hitta andra kommunikationskanaler. Massor av olika kanaler började användas så plötsligt satt alla, med eller utan fungerande e-post, och letade efter information bland zoomchattar, inläggstrådar i teams, sms och kanske privat e-post. Detta under en tid av pandemirelaterat distansarbete – dvs att gå och prata med någon var i princip omöjligt. Förutom det uppenbara arbetsmiljöproblemet blev det också ett problem för myndighetens kontakter med omvärlden. Hur mycket information tappades bort? Jag är förundrad att den frågan inte har diskuterats mer än vad som har skett.
Kanske är lagstiftning en väg att gå, men ett första steg borde vara att myndigheter och andra arbetsgivare upphandlar och använder kommunikationssystem som går att använda på driftsäkra, smarta, konsekventa och arbetsmiljömässiga sätt.
Jag är också milt chockad, ur ett journalistiskt perspektiv, över att denna jätteskandal inte har bevakats mer. Hur är det möjligt att en IT-chef har fortsatt förtroende efter en sådan teknisk jättekrasch, utan backupsystem eller ens en idé om hur det ska fungera i händelse av att något går sönder?