Hej, jag ville bara berätta att jag mår bra! Jag är inte hemma riktigt än, det är ett tålamods- och precisionskrävande arbete att justera in mitt envetna immunförsvar, men mitt välbefinnande är som ni ser alldeles utmärkt.
Jag har varit med om något alldeles otroligt och har så mycket gott att säga om personalen på Sahlgrenska i Göteborg som handgripligen och bokstavligen räddat mitt liv, om en för mig okänd leverdonator som gjort detsamma, och om människorna som finns omkring mig. Och jag skulle förstås kunna trötta ut er med massor av fascinerande medicinska detaljer.
Men jag gör inget av det. Den som vill veta något är alltid välkommen att fråga så klart, det är verkligen inga som helst problem – men mitt liv har aldrig handlat jättemycket om att jag råkade få en skum sjukdom som heter PSC, och det ska det inte göra i framtiden heller. (Den som är specialintresserad av det medicinska kan skriva till Lisa, så får ni gärna några sidor som berättar mer om just min transplantation – men ännu mer skulle jag rekommendera att ni väntar på att hennes bok kommer ut nästa år. Nu är den ju nästan klar.)
Hur som helst. Ni ska få höra tre grejer bara från de här veckorna, och sen har jag en viktig fråga.
• Jag är nu en så kallad genetisk chimär. Min nya lever behåller nämligen sitt gamla dna. Jag har alltså två självständiga uppsättningar! Take that, 23andme!
• Från att levern räddades från den avlidna donatorns kropp och var på plats i min gick det åtta timmar och femtiotre minuter. ”Det var aldrig det minsta stressigt”, sa den ena kirurgen, som hävdar att hon hann ta en kaffe under tiden.
• Några dagar efter min transplantation låg jag i min säng när en man i trettioårsåldern rullades in mitt emot mig. Han vaknade precis där och då, och en civilklädd kvinna kom gående alldeles efter honom. ”Jag har härliga nyheter”, sa hon. ”Din dotter har vaknat och hon mår jättebra”. En donerad njure. En ung pappa räddar sin lilla flickas liv. Vi var väl fyra patienter och sex i personalen där som hörde beskedet och såg hans leende där i sängen. Det var ingen som inte grät. Någon hurrade. Vi blev snabbt goda vänner, och nästa år ska vi ses med våra familjer – vi har ju något alldeles speciellt att fira.
Just det, och så frågan då:
Hur är läget med er?
Fantastiskt att höra trots att jag inte känner dig! Fortsätt med både liv och blogg, alltid kul att följa även då jag inte instämmer. Men gott att höra att du mår bra efter att ha följt din resa, keep on!
Väldigt roligt att höra att det har gått bra! Och att det gick bra för flickan (och pappan) också.
Sååå bra! Intressanta reflektioner, för mig är det som att få en glimt av en helt annan värld med perspektiv och funderingar som jag aldrig varit i närheten av.
Att döma av ditt ansiktsuttryck är det en helt annan energinivå, det lyser om dig – mycket roligt att se!
Med vänliga hälsningar, Aina
PS. Tack för matboken! Numera ångkokas alla ägg – förstår inte varför jag aldrig hört talas om det tidigare.
Men så trevligt och gott att det har gått som det ska!