Strunta i Kanye West, han är helt ointressant, och läs i stället texten under Kanye-klippet på den här bloggen.
Jag hade det inte så när jag var liten. Jag har det inte så nu.
Men det är många, många kolleger i jobb som liknar mina som har och har haft det precis så. De lever på mycket blygsamma inkomster. Royalty, till exempel, från småskaliga musik- och litteraturprojekt.
Så finns det ju också en föreställning bland dem som bestämmer om löner. Det faktum att man har roligt på jobbet (som en musiker) eller känner ett kall till uppdraget (som en präst) eller gör stora samhällsinsatser (som en läkare) kan få kosta. Det vill säga: Det är ju så roligt att spela, visst är det okej om du får fem hundra spänn och en baguette för det här giget? Och, just det: Visst är det okej att jag tillgodogör mig resultatet av dina ansträngningar för noll kronor?
I förbindelse med föregående Jeff Atwood-diskussion kan det väl anses som höggradigt intressant att få eller inga röster från journalistkåren hördes om piratkopiering så länge det inte var kultur som kopierades. Nu helt plötsligt är däremot varenda bonnläpp en ”kreatör” som på allvar anser det vara en mänslig rättighet att få pröjs för sin nyutgivna dokumentärfilm om levnadsvillkoren i det tidiga Karelen. Blow me, alltså. Chansen kom och gick igen.
Jo, det förstås. Men en sådan ”mänsklig rättighet” att få betalt för sitt verk har man aldrig haft.
Men i de fall någon annan väljer att tillgodogöra sig det man har skapat, då kommer saken i ett annat läge.
Hundra procent rimligt.
Men tekniskt möjligt att övervaka på ett rimligt sätt? Kanske inte. Vilket inte det minsta påverkar det moraliska ställningstagandet att den ekonomiska upphovsrätten bygger på en rimlig princip.
Visst, det är lugnt. Principen är rimlig.
Men alltså, i teorin är teori och praktik samma sak, men i praktiken är det inte det, är det inte så man säger?
jag tycker dok fortfarande att debatten är oerhört ensidig, egoistisk och naiv. många av de som skriker högst om upphovsrätten angående just vad de arbetar med, rippar ju andra.
det enklaste exemplet är ju alla dessa bloggar som använder bilder som inte är deras.
därför undrar jag hur mycket av det som egentligen hamnar om upphovsrätt och hur mycket som handlar om ”Ge mig MINA pengar nu”.
De flesta vet att det inte finns några garantier då det gäller att tjäna pengar på konstnärligt arbete.
Men OM man skapar något som är begärligt på en fri marknad så kan man sälja det och bygga upp en verksamhet. Eftersom jag är emot statliga konstnärsbidrag eller att ”alla har rätt att leva på sin konst” så är jag för en stark upphovsrätt som innebär att talang, intelligens och begåvning kan löna sig.
”varenda bonnläpp en ’kreatör’” – ja Marcus precis så är det. De som skrev under ”Ingen piratjakt i våra namn” menar att om en person har en kamera så är han eller hon fotograf, kan någon alfabetet så är den personen en författare. För mig är det en sorglig inställning till kultur och då det gäller den musik, litteratur och bildkonst som jag själv konsumerar kräver jag mer. Det verkar även andra göra eftersom ingen av de 100 nya kreatörerna finns för nedladdning på till exempel The Pirate Bay.
”som handlar om ’Ge mig MINA pengar nu’”. Ge några namn Lisa? Vilka som kämpar för upphovsrätten har den attityden? Det finns inga generella pengar någonstans. Upphovsrätten är knuten till en person och ett verk i taget. Är verket attraktivt så kan den personen som skapat det tjäna pengar på det, annars inte. Det finns säkert ingen exakt rättvisa i det men det är ändå bättre med en fri marknad än en lag som går in och lagstiftar om att somligas arbete ska det stå var och en fritt att tillskansa sig.
Kreatörer kräver att deras arbete som distribueras fritt genom någon torrent ska upphöra att spridas så. I grunden är det vad folk begär, inget annat – och för mig är det en rimlig begäran.
Om det blir lagligt för vem som helst att förse sig av andras arbete vore det ett stort ingrepp i människors självbestämmanderätt och blev lagen omfattande skulle vi eventuellt få se en brain-drain i Sverige. Det är tyvärr ingen åsikt utan ett faktum.
Skrev jag inte en kommentar här för ett par timmar sen? Fastnat nånstans?
->jennymaria: det var mer uttryck för en inställning som många kulturarbetare har än att peka ut någon speciell vilket i sig faktiskt vore ganska elakt. däremot är ju Strömstedt redan outad och en av de mest kända.
[Jag försöker formulera det jag skrev igen, det heter ju att en text blir bättre av att skrivas om…]
Vad gäller det Lisa sa om hurvida diskussionen egentligen handlar om pengarna eller den ideella rätten, så måste jag ju säga att de gånger det jag skrivit har blivit upplockat och använt så känns det som en oerhörd bekräftelse på att det jag sagt har ett värde, och så länge det görs med angivande av källa desto bättre, då får jag fler läsare och har möjlighet att nå ut med det jag vill ha sagt.
Men jag är å andra sidan inte representativ för de som skriver för brödfödan, jag skriver ju främst för att jag vill ha något sagt. Men jag kan inte tänka mig att det är så annorlunda för den som skriver som yrke, nog måste man väl känna sig bekräftad när någon lyfter upp ens text och säger att ”Hörni, kolla på detta, det är bra!” Och jag misstänker att det är en av anledningarna till att många upphovsmän är tysta i debatten, de är helt enkelt lite kluvna inför detta.
Ibland ser jag att någon formulering jag känt jag varit nöjd med används av någon annan utan angivande av källa, och då sticker det till lite, någon kör med lånta fjädrar och tar ära för nåt jag kommit på. Men å andra sidan, det är inte praktiskt möjligt att alltid hänvisa bakåt till de axlar man står på. Inget skapande sker ju i ett vacum, Kreativitet är ju ofta att slå ihop två gamla tankar till något helt nytt.
Och det för ju frågan till moral. Det är inte helt enkel, moral är inte entydigt oberoende av vem som formulerar den. Det finns ju också olika sorter, exempelvis konsekvensmoral och pliktmoral.
Det tycks mig som att diskussionen oftast kör fast när konsekvensmoral och pliktmoral kolliderar, när den ene talar om rättigheter och den andre talar om konsekvenserna av dessa rättigheter.
Själv tenderar jag nog att kombinera dem, att skärskåda rättigheternas konsekvenser. För vad är en rättighet värd om det ger orimliga konsekvenser att upprätthålla den? Och om den inte kan upprätthållas, kommer den i längden att leva vidare som moralregel i så fall?
Och då kommer man till skillnaden mellan moral och lag. Visst ska man ha en personlig moral och försöka leva efter den, men ibland är faktiskt konsekvenserna av en viss moralisk ståndpunkt sådana att det skulle ge orimliga effekter att tvinga den på andra genom lag. Fler rättigheter skulle trampas på än som skulle upprätthållas.
Förbudet mot privat kopiering har genom digitaliseringen av media och tillgången till Internet enligt min mening blivit ett exempel på just det.
@JM
”Om det blir lagligt för vem som helst att förse sig av andras arbete vore det ett stort ingrepp i människors självbestämmanderätt och blev lagen omfattande skulle vi eventuellt få se en brain-drain i Sverige. Det är tyvärr ingen åsikt utan ett faktum.”
Det fungerar redan så i Sverige om vi talar om okommersiellt nyttjande genom bl a bibliotek och den helt legala privatkopieringen. Det har nästan alltid fungerat så.
Du får gärna utveckla ”brain-drain faktumet”. Jag fattar inte vad du menar eller varför.
Perty: Jag får ta till mitt gamla argument här. Det vill säga: internet gör all skillnad i världen. Den spridning som skett via bibliotek av böcker är…
1. numerärt begränsad, samt
2. inte sådan att den lämnar användaren med en identisk kopia.
Jag har källaren full av band med avspelade lp-skivor. Jag har själv spelat in lp-skivor till andra, kanske så många gånger som tio. Det blev av tekniska skäl en begränsad numerär; det blev också en kopia av sämre kvalitet vilket gjorde att kopian inte kunde tävla med originalet.
Så vad ska man göra åt det då?
Jag vet inte…
Jag funderar också just nu mycket på det här:
Anta att musikbranschen hade utvecklat bra affärsmodeller med musik digitalförsåld till en billig penning – hade vi då inte sett någon illegal nedladdning av musik i dag? Hade folk köpt musik om den bara varit billigare? Tyvärr tror jag inte det. Kan man göra något otillåtet utan att åka fast, ja, då gör man tydligen det. Alltså kan man skylla på branschen till viss del – men ett brott är aldrig bara brottsoffrets fel. Sällan alls, faktiskt.
Om musikbranschen hade utvecklat tillräckligt bra modeller som var tillräckligt billiga, så hade inte fildelningen varit så spridd som den är idag. Det är bökigt att fildela, man ska hitta det man letar efter, man ska gissa sig till om det är bra kvalite, nedladdningstiderna är oförutsägbara, det finns ingen riktig katalog, osv.
Hade det funnits ett smidigt alternativ så hade fildelningen varit betydligt mindre, och därigenom ytterligare svårare att utnyttja.
Dessutom finns den där privatmoralen. Många som fildelar tycker faktiskt att de skulle vilja ge ett bidrag till artisten, och inser att det behövs för att garantera frantida produktion, men retar sig på att bara en liten bråkdel av det man betalar för en skiva (typ 10-20kr/album) går till den som gjort det avgörande jobbet.
Radiohead fick betalt för 38% av nedladdningarna av ”In Rainbows”, och det lär de ha tjänat mera på än vad de hade fått om de släppt den den vanliga vägen. Kombinera det med hur många som inte alls hade köpt om de varit tvingade att betala fullpris, så tycker jag det framgår att det finns en ganska spridd vilja att ersätta den som gjort jobbet. Det handlar mera om att hitta modeller där den betalningsviljan inte äts upp av onödiga mellanhänder.
Själv skulle jag mer än gärna betala 30 kronor direkt till artisten om jag tycker om albumet och på det sättet stödja 5 artister för samma pengar som en fullpris-CD kostar istället för en.
Och förresten: ”Det är ju så roligt att spela, visst är det okej om du får fem hundra spänn och en baguette för det här giget? ”
Det är väl precis tvärt om mot det som händer nu tack vare nedladdningen? Genom att intresset för musik öht och nya artister som distribueras över nätet blir efterfrågade så kan de ganska tidigt ta bättre betalt för liveuppträdande jämfört med innan när konserten var vägen till skivkontrakt och att bli känd.
Så just det exemplet var kanske illa valt?
Är det så? Det är det kanske. Jag är inte säker. Men jag vet en del om hur musiker generellt lönas – även före upphovsrättsproblematiken – och det har nästan alltid varit för dåligt.
angående diskussionen ovan: de flesta artister tjänar majoriteten av sin inkomst genom turnéer och merchförsäljning och det är ju därför en del artister ser nedladdningen som positiv då det kan ge bättre spridning av musiken.
jämför exempelvis med hur Byggare Bob och andra barnprogram nästan skänkes bort till tv-kanaler eftersom man ser programmet som reklam. pengarna ligger i all merch runtomkring.
Det gäller ju artister. Men låtskrivare som själva inte står på scen? För dem är det inte så.
@Andreas
Jag vet att det är begränsat, och det tycker jag är synd i sig.
Om man läser om de kulturpolitiska målen på:
http://www.kulturradet.se/templates/KR_Page.aspx?id=777&epslanguage=SV
Så kan man konstatera att Piratpartiets förslag faktiskt skulle uppfylla många av målen på en gång (utan att jag har dissekerat dem var för sig).
—8<—
”1. Yttrandefrihetsmålet: Värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den
2. Jämlikhetsmålet: Verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande
3. Mångfaldsmålet: Främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar
4. Självständighetsmålet: Ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället
5. Kulturarvsmålet: Bevara och bruka kulturarvet
6. Bildningsmålet: Främja bildningssträvanden
7. Internationaliseringsmålet: Främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet
—8<—
Genom en uppluckring av upphovsrätten och en friare syn på kultur och kunskap så löser man mycket. Visst kan det komma nya och andra problem. Men en så länge ser jag dem som underordnade de fördelar som jag ser.
Visst förlorar kreatörer kontroll över sina verk, men samtidigt vinner de även kontroll på ett annat sätt.
Fråga all de som har bundit upp sina rättigheter till allt från skolböcker och musikrättigheter som inte ”äger” det som de har skapat för att den enda chansen att få ett kontrakt var att gå med på riktigt usla/dåliga villkor.
Grotta gärna mer de kulturpolitiska målen, jag har bara kollat den övergripande punktlistan.
En kort grej till, upphovsrätten i sig krånglar ju till det för många av punkterna ovan.T ex 1,2,3,5,6,7, sen kanske man kan göra motsatt tolkning om man skulle vilja också..
Det finns länder som antingen inte har upphovsrättslagstiftning eller där politiken ser sådan ut att lagarna inte efterlevs, ibland på grund av politiskt hyckleri ibland på grund av otillräcklig infrastruktur. Dessa länder är diktaturer och u-länder.
Till exempel i forna Sovjetunionen fanns inte upphovsrättslagar för enskilda kreatörer.
Till Jörgen L:
Du skriver att:
”…men retar sig på att bara en liten bråkdel av det man betalar för en skiva (typ 10-20kr/album) går till den som gjort det avgörande jobbet.”
Och:
”Själv skulle jag mer än gärna betala 30 kronor direkt till artisten om jag tycker om albumet och på det sättet stödja 5”
Du förbiser enligt mig något mycket viktigt här. Du skriver att det avgörande jobbet är gjort av artisten. Det är sällan helt sant. Visst måste artisten eller låtskrivaren finnas för att det ska skapas musik, men för att den musiken sedan ska dyka upp i skivhandeln (och på internet) och få någon uppmärksamhet krävs mycket, mycket mer.
Hur många artister skulle kunna uppnå det utan inblandning från skivbolag som betalar studiokostnader och skivproduktion, distributionsbolag som ser till att skivan finns i handeln och PR- och managementpersonal som ser till att du hör talas om artisten.
Ska alla dessa jobba gratis?
@Björn:
Nej, det är därför jag sa 30 kr istf 15.
Kringkostnaderna i produktionen är ju också något som måste ha sjunkit väsentligt genom tillgången på datorer och jag tror att den medvetna marknadsföringens roll för vilken musik som faktiskt säljer minskar, sociala medier och mun-till-mun-metoden blir alltmera betydelsefulla.
Med ny teknik, nya distributionssätt, genom att ta bort mellanhänderna och genom en viss prispress på produktionstjänster så är jag övertygad om att man skulle kunna komma ner i den sortens belopp.
Den hårda tillvaron för kulturskapare som beskrivs i artikeln som länkas till är värd att tänka på – det är ju just detta slags kulturarbetare som ofta är för fildelning, eller indifferenta till frågan. Medan de som är mot är såna som Strömstedt och Wiehe, som är i en position där de kan leva bättre än de flesta 9-5-jobbande tack vare sitt artisteri. Detta är en generalisering som förstås har många undantag. Och frågan om vem som har mest rätt avgörs ju inte av en dylik iakttagelse. Men det kanske visar att den länkade texten inte nödvändigtvis fungerar som stöd för bolagslinjen ifråga om fildelning. Det är ju tydligt att skribenten dagligen har att kämpa mot mer eller mindre parasitära bolag i kulturbranschen.
Wandroiden,
”detta slags kulturarbetare som ofta är för fildelning”.
Någon journalist på Aftonbladet har länge sökt en kreatör som skapar attraktivt material, är hyfsat etablerad, säljer men också fildelas. En sådan artist/författare/filmskapare som i kombination med att vara kommersiellt attraktiv även är piratpartist eller åtminstone delar piratpartiets lagförslag om att legalisera nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Aftonbladet vill intervjua en sådan artist men har inte hittat någon, du verkar känna till några. Vilka då?
Själv känner jag en massa kreatörer rika och fattiga men inte någon är för en lag där det ska bli tillåtet för en tredje part att massdistribuera deras verk via torrents – inte en enda. Jag känner till fyra säljande artister som inte ser fuldelningen som ett problem, men ingen som är för en legalisering.
Jag är uppriktigt nyfiken, pro-piraterna hävdar att en massa artister är för legalisering av fuldelningen. Vilka då?
Kom bara inte dragandes med glada amatörer vars produkter ingen någonsin skulle betala för. Att amatörer blir glada när någon gillar det dem gör, eller som Jörgen L blir smickrad när någon tycker det han skriver på sin blogg är bra. Det är väl toppen men irrelevant för frågan om fuldelning.
Personligen är jag ett fan av nedladdning OCH frihet. Peter Englund ger bort en bok på sin hemsida, Jan Myrdal vill inte ha upphovsrätt efter sin död, Timbuktu vill massdistribueras via TPB – fine with me. Den tvångslag som PP förespråkar är något annat.
@Jenny-Maria:
Och den tvångslag som IPRED-anhängarna förespråkarna är också ytterligare något annat.
Privat kopiering har alltid varit ett undantag i upphovsrättslagstiftningen, och den har varit det för att det vore en orimlig konsekvens av upphovsrätten att man bara med den som grund ska intressera sig för vad som försiggår i folks hem och privata kommunikation. Lagstiftaren har tidigare alltid dragit den gränsen för upphovsrätten.
Förr var inte detta något problem, eftersom upphovsrätten inte var relaterad till sådant vi företog oss som privatpersoner, den var något som var avsett att reglera förhållandena mellan upphovsmän och ”förlag” i vid mening.
Den tekniska utvecklingen har medfört att det har uppstått en konflikt mellan dessa helt skilda områden. Rätten till privatliv kolliderar nu med rätten till kontroll av kopiering.
Då är det väl inte en självklarhet att det just är rätten till privatliv som ska vika sig i den konflikten?
Och det är väl inte självklart att de enda som ska ha rätt att ha en åsikt är upphovsmännen?
Det är det jag tycker att du säger i din kommentar ovan.
Om man inte redan är framgångsrik och lever på det nuvarande systemet så har man ingen talan?
Det är tröttsamt med dig Jörgen för det du skriver är inte sant. Du för fram tyckanden kring upphovsrätt och vill göra gällande att det är sakförhållanden. Jag är uppriktigt ledsen över att låta raljant, men det du och PP verkar tro är faktauppgifter är era ogrundade åsikter.
Tidigare yrade du om pliktetik och konsekvensialism, smärtsamt mycket rappakalja. Läs en bok eller ännu hellre ta den grundläggande kursen i filosofi vid Lunds Universitet.
Det handlar inte om privat kopiering – det handlar om massdistribution via tredje part.
Traditionellt har det juridiskt och moraliskt i några avseenden funnits uppdelningar mellan privat och offentlig sfär men inte i det avseende du är inne på. (Vad du nu är inne på?) Brott mot upphovsrätten inom hemmets väggar är lika mycket ett brott och lagstiftare har intresserat sig för det sedan vi fick upphovsrättslagar. Du får inte pressa sedlar, kopiera värdehandlingar, förfalska urkunder, utföra brott mot patentlagen eller sprida upphovsrättsskyddat material bara för att det sker i ditt hem. Att upphovsrätt någonsin skulle begränsas till det du anger är fel, att det skulle finnas eller ha funnit några sådana incitament utanför piratpartisters hjärnor är också fel.
En lagstiftning hade enkelt kunna gå på tredje part som TPB eller andra torrents utan att beröra några privatpersoners ip-nummer. Men visst, jag tycker inte synd om den bortklemade generation unga män som betraktar det som sin rätt att dias med film och musik på det sätt som de anser bäst och tillika anser sig vara frihetshjältar medan de sprider ANDRAS verk – jag tycker det är sorgligt. Ingen har automatisk rätt till andras arbete och en lagstiftning som ger en majoritet rätt att tillgodogöra sig en minoritets arbete är osmaklig.
Guillou har åsikter om hur hans material behandlas och den rätten tycker jag att han har. Han bryr sig inte om vad Anna Troberg vill göra med sina verk. Men det kanske inte är självklart att de enda som ska ha rätt att ha en åsikt om hur det egna arbetet sprids är upphovsmännen? OK, vill du ge mig rätt att bestämma över ditt arbete då, Jörgen?
Vem som helst får säga vad de vill, tycker och känner. Då Wandroiden nämnde att många kreatörer är för en legalisering så undrade jag vilka? Så frågade jag om rekommendationer angående en hyfsat etablerad kreatör som också är för en legalisering av fuldelningen. Det var allt.
Om kreatörer som aldrig hade kunnat klara sig på en fri kommersiell marknad och som inte är begåvade nog att skapa ett begärligt material vill ge bort sina verk så tycker jag inte det är intressant för den juridiska frågan om huruvida det ska lagstiftas om fri distribution av verk som KAN sälja och ÄR begärliga på en fri marknad.
Det är mer intressant att höra de drabbades röst än de som tjänar på fuldelningen, för som min ursprungliga artikel i HD visar på så är det de som ogillar fuldelning som exponeras för den medan de som säger att den är bra inte utsätts.
Säg att det finns en kille som heter Peter och han hittade ett sätt att fånga in ditt arbete i en burk, Jörgen. Så skänkte han burken till dina uppdragsgivare eller de som betalade din lön, så din marknad försvann. Arbetet blev utfört utan att dina uppdragsgivare behövde betala. Så startade jag ett parti Jenny-Maria partiet. Vi ville ha frihet, vi ville ha rätten att dela med sig, vi ville att de som heter Peter skulle få laglig rätt att sprida Jörgens arbete så länge Peter inte gjorde det i vinstsyfte. Den situationen ska du jämföra med. Inte att du tycker det är kul när folk gillar det du skriver.
Nu har jag en j***a massa artiklar att skriva.
Bortsett från att du inte kan avhålla dig från en del överlägsna gliringar, så är jag glad att du faktiskt argumenterar i sak i den senaste kommentaren. Diskussionen blir lite intressantare då.
(Tycker jag i alla fall, men vad vet jag, jag är ju inte speciell påläst på filosofin… )
Min ingång i den här debatten är inte i att det ska vara fritt fram att kopiera, det är att försöka förhindra att man förstör den största innovationen sedan boktryckarkonsten i försöken att stoppa kopieringen.
När det gäller rätten till sitt arbete så ifrågasätter jag inte den. Det den här diskussionen handlar om är ju inte arbetet i sig utan om kopior av arbetsresultatet. Upphovsmannen har alla rättigheter till sitt arbete fram till dess att det är publicerat, det är det ingen som ifrågasätter. Det frågan sedan handlar om är ifall det går att upprätthålla den rätten utöver den tidpunkten utan att det ger oacceptabla konsekvenser för alla andra.
Frågan om att lägga mitt arbete på burk är faktiskt intressant. Jag har i snart 30 år varit yrkesverksam som programmerare, och det är en situation som som ständigt gör sig påmind i mitt yrke. Det pågår nämligen hela tiden, mitt yrkeskunnande byggs in i verktyg som gör att vilken amatör som helst idag kan göra vad som krävdes en sådan som jag till några år tidigare, och många av dessa verktyg är mycket riktigt gratis, eller i vart fall väsentligt billigare än vad det kostat att låta mig göra jobbet. Inte många hade kunnat publicera en blogg utan att det varit så tex. Det gör att jag inte kan försörja mig på att sälja kopior av mitt arbete, utan hela tiden, varje arbetstimma, måste producera nytt originalmaterial som jag säljer vid ”first-sale”-tillfället till min arbetsgivare. Skulle jag kunna kräva att min arbetsgivare istället gav mig betalt varje gång någon använde programmet? Ja, kräva det hade jag kanske kunnat, men det finns inget tvång på att han hade gått med på det. Min rätt till mitt arbete ger mig bara rätten att ensidigt låta bli att utföra det, inte att tvinga på någon ett specifikt sätt att betala för det.
Om jag utför det ändå, tex utan något avtal om betalning skriver en utredning som jag sedan publicerar på nätet, vore det då rimligt att kräva att min arbetsgivare inte får använda sig av de slutsatser jag kommer fram till? Jag tycker inte det. I och med att jag publicerat det så finns det till allmän kännedom, och folk kommer att använda det, även om den kunskapen är mitt arbetes resultat.
Att hindra detta är inte praktiskt möjligt, oavsett hur mycket det moraliskt sett är ”mitt” arbete.
Jag förstår mycket väl upphovsrättens syften, det är dess konsekvenser jag har lite svårt för.