Överbefälhavare Micael Bydén talade klokt i ”Sommar” i P1 om ansvarskultur – att efter en incident medge att detta blev för farligt, här måste vi lära oss något. Utan en sådan kultur blir ingen militär organisation erfaren och pålitlig.
Han illustrerade fint med tillfället då han själv flög så lågt att han slog i en trädtopp utan att märka det – förrän mekanikern hittade ett granbarrsdoftande hål i vingen.
Men senare i programmet berättade ÖB om en betydligt allvarligare händelse, då fyra flygare omkom efter en kollision. Den slöa sommardagen gav tid åt mig att läsa haveriutredningen för att få veta lite mer.
Kommissionen la helt ansvaret på en ledning som inte inpräntat tillräckliga säkerhetsrutiner. Det kanske var rätt. Men faktum är att en av de två piloterna ändå flög in i sin rotekamrat. Han gjorde en felaktig manöver, hade möjligen lite otur och kom för nära. Jag fick läsa länge och långsamt för att lyckas lista ut detta.
Pilotfel, kunde kommissionen också ha skrivit, men det gjorde den inte. Igen: kanske är detta sätt att förhålla sig till militärt ansvar det allra bästa, att se det strukturella, det vill säga bristen i utbildningen. Eller så är viljan att skydda en enskild död pilot, och alla anhöriga, så stor att klarheten i slutsatserna blir lidande.
Se där ett exempel på följdfråga en reporter kunde ha ställt till Micael Bydén, om programformatet hade varit journalistiskt. Något att spara för landets försvarsreportrar till nästa intervjutillfälle.
