En del säger att det är segt med hemmavarandet, att det är långsamt.
Mina dagar flyger förbi.
Jag går upp, tränar i en timme (det är sant!), äter många dagar knappt nån frukost längre, men läser förstås DN och Sydsvenskan, duschar och gör mig i ordning och sköter mina tänder minutiöst med stickor och trådar och borstar och fluor – utan immunförsvar framöver är problem med tänderna cirka det sista man vill ha, och tandhygienisten som annars alltid nynnar medan hon spettar loss tandstenen var rätt skarp senast.
Sedan försöker jag att sätta mig vid datorn en stund och göra något slags nytta. Skriva något. Läsa något.
Lunchen lagar jag, och vi äter den tillsammans, vi gör ju allt tillsammans, och sedan går jag ofta till torget eller till affären och kompletterar något inför det jag tänker göra till middag. Efter det behöver jag sannolikt ta det lite lugnt, så då gör jag det. Pratar i telefon. Småstädar förmodligen, gör något litet ärende. Hämtar D i skolan vid fyra, lagar mat med eller utan assistans av ungarna, äter middag med klanen, vi sanerar köket tillsammans, jag är ofta rätt färdig vid sjutiden och ligger sedan uthälld på lämplig möbel och rör mig lite obestämbart mellan barnen och Youtube och Messenger och Wordfeud. Dricker te, L skämmer alltid bort mig och gör teet åt oss båda när barnen är lagda. Sedan sover jag, sällan mindre än nio timmar nu, ibland mer.
Så… de flyger förbi, mina dagar. Och – jag har det jättebra. Tempot är lägre, men dagarnas innehåll… det är bra.
Snart är det 2021!
***
Bilden tog min bästa, noggrannaste och mest generösa läsare i dag när vi åt en glass i Botan. Vi har blivit vänner eftersom hon har skrivit till mig om allt möjligt, och jag har svarat. Hon är 87 bast och ett rent nöje att hänga med.
