Solidaritet var ett tomt ord när jag växte upp. Något som uttalades närmast zombieartat av ett socialdemokratiskt parti som förolämpade oss genom att leka underdog den 1 maj, samtidigt som de var nära egen majoritet i riksdagen.
Ibland hörde man ordet i rapportering från Polen, Lech Walesa grundade en fackföreningsrörelse med det namnet och blev senare Polens president.
Jag gillade honom, möjligen mest för att han var lite lik Hasse Alfredson.
I takt med stigande ålder började jag förstå lite lite mer om vad privilegier är. Jag noterade att jag hade väldigt många själv: snälla och friska föräldrar som alltid hade jobb och därmed garanterade en trygghet för min syster och mig som aldrig behövde sakna något grundläggande alls. Mor- och farföräldrar som var kärleksfulla och levde länge, jag var 27 när mormor dog, och hon var den första vi förlorade. God hälsa i det lilla, även om jag ju fått en allvarlig sjukdom senare. Jag hade också betydande fördelar av att vara vit, att ha tillgång till avgiftsfri utbildning och av att skaffa min första egna bostad i början av en historiskt lång lågränteperiod.
Och här kommer då kontrollfrågan: FÖRTJÄNADE jag dessa privilegier?
Arbetade jag hårt för att få dem? Det obönhörliga svaret på den frågan är nej.
Man kan säga att generationer före mig gjorde jobbet åt mig.
Jag hade… tur.
Det ankommer på alla människor att titta nyktert på sina privilegier, och sedan fundera över vilken slutsats som är den mest rimliga. Här är en:
Att visa solidaritet med dem som inte har samma privilegier.
Det vill säga att betala skatt, erbjuda skydd åt dem som är på flykt, göra ideella insatser, försöka finnas till hands för fler barn än sina egna – och att tvätta händerna, i solidaritet med dem som inte har samma grundhälsa, med dem som arbetar dag och natt i sjukvården, med våra äldsta.
Jag tycker om det där ordet numera.
