Min levertransplantation närmar sig – men påverkas den av virusläget i världen? Jag vet inte det. Sahlgrenska har inte gått ut med några särskilda direktiv till oss som står långt fram i kön, och vi kan alltså leva som vanligt.
Lisa och jag har ändå bestämt oss för att vara lite extra försiktiga nu. Dels eftersom man inte får genomgå en transplantation om larmet råkar komma just när man har en rejäl feber eller influensa, dels eftersom vi har goda skäl att ta samhällsansvar:
En nytransplanterad person har INGET immunförsvar. Alltså INGET. Man hålls helt isolerad på sjukhus den första tiden, och sedan isolerad i hemmet i tre månader. Inga besök. Verkligen rigorösa rutiner.
Jag hamnar alltså, postoperativt, i ett slags riskgruppernas elitserie.
Nu i mars hade jag fyra talaruppdrag inbokade, jag har haft ett i veckan under vintern, det har varit lagom för vad jag har orkat. Dessa fyra är nu i alla fall tillfälligt inställda, och det är nog rätt bra det. Jag lagar mat, försöker träna, och jobbar lite lite pytte med nästa manus. Allt som går att städa är städat, allt som går att ha i ordning är i ordning. Märkligt nog är väntan i sig inte stressande. Jag känner mig redo när de är redo, det är inte mer med det.
Men alltså: lite förstärkta rutiner från och med nu, och kanske lite färre middagsgäster i vårt kök under mars månad.
Det var allt. Seså, tvätta händerna nu.
