Jag åt lunch med en vän för att diskutera Åsa Beckmans senaste DN-krönika om hur män är.
Hon apostroferar alltid hela samhället, kollektivt, och har gjort det så ofta och med så hög läsbarhet att krönikorna samlats i boken ”Väninnekören” (Brombergs). Det börjar med en lunchande vän, vars dåliga erfarenhet av sitt jobb eller sitt äktenskap på pricken beskriver hela den mänskliga existensen.
Män bör sluta vara avundsjuka på sina livskamrater, läser vi, och det håller vi så klart med om. Tidigare har vi läst att män borde ställa frågor till kvinnor eftersom de inte gör det, med mycket mera. Självklart.
Min vän och jag gillar Åsa Beckmans texter och tycker inte sällan att de sätter fingret på något, så vi läste och funderade, och sedan frågade vi runt – vi frågade rätt många kvinnor vi känner.
Men! Få verkade känna igen sig! Inte många i våra kretsar verkar ha gift sig med en grobian som inte uppskattar sin frus framgångar, ingen lever med någon som skiter i hennes åsikter.
Åsa Beckman har alltså i stort sett fel i sina observationer.
Nej. Vänta. Det går ju inte. Så här kan man inte skriva i en krönika. Så anekdotisk bevisföring när man gör anspråk på att beskriva generella fenomen… Det är ju totalt ohållbart. Det är klart att Åsa Beckman ofta har rätt.
Det är bara när analysen går åt motsatt håll – med udden mot män alltså – som den metoden är accepterad.
Och det är klart att vi som tror att Åsa Beckman oftast har rätt skulle kunna göra det förväntade: vi skulle kunna spela med, och inte bråka om formerna för diskussionen. Men vi är män, vi håller alla på att lära oss att ställa frågor, inte bara till kvinnor, utan också till deras texter.