Syrien 6

17 december

På planet från Damaskus, rakt igenom alla kontroller utan så mycket som en fråga. Ständig vänlighet. Inte en enda gång har någon agerat det minsta otrevligt, utom möjligen bagagebäraren när vi anlände, som bad om mer dricks. Vi har fått betala för mycket för saker ibland, men jag är ingen bra prutare om saker redan är billiga.

I dag en lugn morgon på Damascus Hostel, en plats att älska, trots de syntetiska kuddarna. Sedan vandrade vi i souqen i akt och mening att gå lite vilse. Det lyckades rätt bra. Vi snubblade över den enorma moskén, och tog en halvtimme där. Jag tycker om en stor moské, mycket mer än jag tycker om en stor kyrka. Och det här var verkligen en stor moské, jag föreställer mig att den måste vara bland världens största. (Åsa fick hyra en kappa, jeans är inte godkänt för kvinnor.)

Det ska bli härligt att vakna i morgon och höra barnen. Kanske bäbissnack, kanske treåringsfötter. Köpte pinjenötter. Borde köpt saffran. Det kommer nog ta mig en koncentrerad timme att få ordning på alla kvitton och papper och inte minst de kvittolösa utgifterna. Åsa sitter bredvid mig på planet nu och jag tjuvkikar hela tiden på hennes skärm. Hon bearbetar saker, sparar i mappar, jag anar lite av hennes system. Jag kan inte påstå att jag är trött på henne efter snart sex dygn tillsammans. Vi har ätit varenda måltid ihop, och egentligen bara delat på oss för att sova. Jag föreställer mig att det inte alltid blir så på resor.

Plötsligt känner jag ett nytt intresse för Mellanöstern, och för de stora frågorna som finns där, stora berättelser, resor, svåra reportage. Jag åker inte till farliga platser – jag har barn och tänker göra vad jag kan för att försena deras faderlöshet så mycket som möjligt – men Syrien är inte en farlig plats. Beirut längtar jag till, och Istanbul, och förstås Jerusalem. Kanske ändå att jag inte åker dit förrän situationen är en helt annan igen.

Men till Syrien? Gärna snart. Jättesnart.