13 december
Sov gott och länge efter tidig läggning och middag på hotellet. Fem stjärnor? I så fall vill jag se – men inte övernatta på – ställen som har något färre. De var verkligen riktigt bra på att ta betalt!
Nu på ett enkelt men fint och välkomnande hotell i uråldriga Palmyra, dit vi åkte med en utmärkt av hyrbilsfirma ordnad transport. Vi gick runt i Homs i morse, en stad som inte saknar charm men som kanske inte drunknar i den heller. Jag köpte två tröjor; jag har underskattat kylan som inträder efter solnedgången. Det blir nollgradigt. På dagen är det 12-14 grader.
Palmyra är litet och överskådligt och vi åt en mycket god sen lunch innan vi gav oss ut bland ruinerna. Nästan helt folktomt. Åsa åkte dromedar – kan också ha varit en kamel – och vi fick fin kontakt med snäll skötare och hans son som vi sedan i mörkret vid en eld delade en kanna te med. Efter en liten förhandling betalade vi tio dollar och 550 syriska pund, vilket väl blir runt 200 kronor kanske. Kanske, var ordet: Jag har inte riktigt koll på vad det syriska pundet står i. Lite mer än jag trodde, tror jag.
På hotellet sitter Åsa och jag och grejar med var sin dator medan ”Snillen spekulerar” går på tv:n. Fan, Nobelvinnare är smarta människor. I morse såg jag Letterman. Man är aldrig långt borta från någonting längre.
Vi har fått kontakt med UNHCR, och har fortfarande litet men kanske något större hopp om att komma ut till Al-Tanf.
Jag går runt och tänker paketering, ingångar, varianter på sätt att berätta om Syrien. Resereportage blir så lätt guideboksmässiga. Kanske är det så det blir: vi låter berättelsen om vår huvudperson och berättelsen om Syrien flyta ihop lite. Och om vi inte får komma ut till Al-Tanf så gör vi något mer urbant eller roligt inne i Damaskus på tisdag och onsdag förmiddag, innan vi åker hem.
Och så kämpar jag med prestationsångest. Mycket handlar om de förväntningar och krav jag känner från ett litet fåtal för mig viktiga personer.
Och så är jag trött. Piggare nu i kväll än vad jag var i morse, men jag har arbetat hårt en tid, och orkar inte i samma omfattning som förr. Jag är också mycket mer ojämn i humöret, mycket mer upp och ner i kortare sekvenser. Mer och mer konstnärsfasoner, egentligen, och mindre och mindre av regelbundet arbetande tjänsteman. Var ska det sluta? Motiverad fråga.
Tryggt att jobba med Åsa. Fullständig ömsesidig tillit. Hennes professionalitet är maximal, hennes tekniska yrkeskunnande på absolut elitnivå. Dessutom är hon på intet vis del av ”medföljandekulturen” som ibland finns i hennes yrke i generationen före. Hon får grejer gjorda. Tar egna journalistiska och administrativa initiativ.
I morgon tillbaka till Homs, någorlunda tidigt.
