En av de första gångerna jag som alldeles ny pojkvän i Lisas liv blev inbjuden till hennes mormor Brita – det bör alltså ha varit 1996 – så skulle vi äta middag på Warholms väg i Lund där hon bodde.
Brita ville testa mig lite, kolla vilken nivå av borgerlig uppfostran jag hade fått kanske. Så när vi hade satt oss till bords sa hon vänligt:
”Vill kanske Andreas fatigera salladen?”
Tack och lov hade jag ju läst franska, och vet att fatigue betyder trött. Aha! Trötta ut salladen! Alltså blanda ner dressingen så att bladen mjuknar! Så det gjorde jag, alltmedan Lisa diskret men ivrigt vevade med händerna bakom Britas rygg, för att visa vad som förväntades.
När jag sedan noterade att hon brukade duka med såssked, för att man säkert skulle kunna få i sig varje droppe, blev jag uppsluppet glad.
Man kan nog säga vi redan då, över en tröttkörd sallad och en väldigt god sås, landade i en vänskap som alltid kändes självklar och rolig. De små skav och konfliktytor som säkert kunde och kan finnas i oss båda riktade vi i varje fall aldrig mot varann.
I helgen samlades klanen efter henne – barn och barnbarn och nu fjorton barnbarnsbarn om jag räknar rätt i hastigheten – för att minnas henne. Det var härligt att se alla.
