Det är fascinerande med landssorgen över Sara Danius – en författare som nu har långt fler sörjande än hon någonsin hade läsare. Jag undrar så vad hon tyckte om ikoniseringen av sig själv. Hon som alltid granskade texter i detalj, vände och vred, analyserade, tycktes föredra understatements framför överdrifter.
Skulle hon inte ha blivit en gnutta besvärad vid beskedet att Nationalmuseum nu ställer ut hennes knytblus?
Ja, vad vet man. Ibland tyckte jag att det var så konstigt, det där killarna-mot-tjejerna-narrativet i bråket kring Svenska Akademien. De första som ställde sig upp i något slags protest mot en gammal kultur var ju nämligen Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren. Men dramaturgin kräver alltid sitt. Alltid alltid alltid.
Sara Danius var hur som helst kul att läsa, särskilt när hon valde att skriva för en bredare allmänhet. Hennes essä ”Den blå tvålen” är däremot bitvis väldigt svår att följa, det tycker jag också, och jag är inte helt ovan vid sådana texter. Så får jag rekommendera något? I så fall, ta den här makalöst roliga och infallsrika komparativa studien av Bonniers kokboks olika utgåvor. Den är fullkomligt strålande.
