Jag kommer givetvis aldrig att få träffa Andreas Sieling. Enligt vad jag kan se på det lite slarvigt fotokopierade pappret är han en proper ung man i sina bästa år. Han ler och har slips och har studerat ”Musikwissenschaft und Germanistik” och en del annat. Han arbetar som organist i Berliner Dom. Spelar Sauer-Orgel, vad det nu är. En stor orgel. En väldigt stor orgel.
I påskhelgen var vi där. Smög in vid sextiden, strök av oss kapuschongerna som skyddade mot regnet, ett regn som det inte var något vårlikt med alls. Vi skulle senare äta Eisbein med surkål. I den osannolikt vackra kyrkan samlades några hundra personer för att höra Andreas Sieling spela orgel på temat Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig.
Det var massivt. Ljudet perfekt; fylligt och överallt i rummet. Under mer än en timme var tid inte en faktor. Han spelade Bach och Couperin, hur skickligt som helst, och styckena avlöste varann.
Så plötsligt: en finne.
En finländare.
En Harri Viitanen, född 1954. Ett stycke som heter ”Kyrie”, bara det, skrivet 1981 då denne Harri alltså var 27 år. Det oerhörda med detta stycke var att det kunde mäta sig. Att det inte kändes malplacerat. Att Harri från Finland spelade oavgjort med Johann Sebastian från Tyskland. En passus i mitten lät i det närmaste som ett citat ur den finska folkmusikskatten, något åt jenkahållet, polkahållet – men bara länge nog för att vi skulle hicka till och titta upp. Sedan var de tillbaka, Andreas Siebling och Harri Viitanen, i det vanliga, som om det lilla buset aldrig hade inträffat.
