Jag fascineras väldigt av straffpsykologi. (Nu pratar vi alltså om fotboll.) Adrian Mutu i går, som verkligen hade chansen, men som var svart i ögonen av längtan efter nästa minut. Adrian Mutu, som inte tog tillräcklig sats. Han ville inte springa så långt, han ville bara få det överstökat. Och då går det sällan.
Min absoluta favoritstraff slogs i VM 2006 av Francesco Totti. Italien och Australien var på övertid och bara någon minut från 0–0. Italien fick straff, och spelarna kastade sig över Grosso som ordnat fram straffen. Rena måljublet, i förväg. För de visste ju att Totti kommer att sätta den. Saken är redan klar, det ska bara göras också.
Vilken fruktansvärd press.
Men Totti lägger upp, tittar noga, bestämmer sig – och slår en perfekt, stenhård straff till vänster, helt otagbar för målvakten. Det här klippet zoomar in hans blick precis före ansats. Det finns inte tillstymmelse till rädsla där, ingen som helst tvekan. Och… ja, lyssna på den kinesiske kommentatorn och säg mig sen varför Kina snart rular världen. De har det bästa språket!
