Då så, nu drar vi i gång! Jag har inte jobbat sedan i januari – men i dag är det dags. Och att vi har fått en ny kulturchef på Sydsvenskan har ni väl inte missat? Vi rivstartar med Bokmässan – på onsdag tar vi tåget hemåt Göteborg…
Det ska bli kul att börja igen, det ska det verkligen – med ett stort undantag. Jag hatar buss 130. Jag hatar linjesträckningen genom Arlöv. Men det är väl bara att hålla ner näsan i lämplig bok, nu närmast lite Susan Faludi-grejer.
***
Kanske är ni förresten lite nyfikna på hur det går till bakom kulisserna när det spekuleras om ett nytt jobb som ska tillsättas?
Det vanliga är att branschtidningen nummer ett, Resumé, skriver en spekulationsartikel. Det är mycket sällan som alla uppgifter stämmer, men huvuddragen är ofta ungefär rätt, och Resumé är duktiga på att vara först med grejer, helt marknadsledande faktiskt. Som till exempel när Daniel Sandström för några veckor sedan blev Sydsvenskans chefredaktör.
Nyckelordet här är ”utpekas”. Det ordet kan Resumé alltid använda utan risk. Jag har förmodligen gjort det själv också när jag har skrivit spekulationsartiklar. ”Han utpekas som ny chefredaktör” och ”enligt samstämmiga källor” (som förstås aldrig specificeras) är återkommande formuleringar som förpliktigar till inget alls.
Resumé gör så här för att de anser att det är värt att ha fel i detaljer, så länge man har ungefär rätt i stort. Kanske även om man inte har det. Det är inte är så jättenoga med kollar – det är viktigare att ha en grej som gör Resumé till en snackis, något som får folk att reagera, något i genren ”journalistisk provokation”. (Exakt den som jag låter mig luras av när jag skriver detta blogginlägg, och kritiserar Resumé. Vilket i sin tur riskerar att straffas i någon annan text, någon annan gång. Så kan det tyvärr fungera, och verkligen inte bara i Resumé.)
Det har vid, tror jag, åtminstone två tillfällen på sistone stått i Resumé att jag skulle vara aktuell för att bli just kulturchef på Sydsvenskan. Men det har aldrig varit aktuellt. Inte på minsta vis. Inte ens nära. Inte över huvud taget på någons agenda, allra minst min. Det är alltså en sådan detalj som inte har varit korrekt.
Så långt inga problem, mer än möjligen för Resumé, som inte har rätt. För min del är det ju egentligen bara roligt om någon tror det. Och av princip säger jag alltid någon variant på ”inga kommentarer” när någon frågar mig om jag ska byta jobb. (En favoritformulering jag använder är ”sånt ska man väl aldrig kommentera, då kanske ryktet stannar av?”, vilket då brukar göra att den som frågar i alla fall får skratta.)
Sedan hör det till saken att Resumés reporter inte ringt och frågat. Hade han gjort det hade jag kanske till och med slagit på stort och bjudit på ett ”nej, jag lovar, det finns inte på kartan”. Men ringde gjorde han alltså inte.
När den slutliga spekulationsartikeln kom i fredags, några timmar innan det blev offentligt att min kompis och kollega, den för uppdraget helt perfekta Rakel Chukri, är vår nya kulturchef, då formulerades den uppenbart avsiktligt försåtligt. Man skrev att valet stod mellan mig och Rakel, men att man känner ett starkt tryck från personalen att nu välja kvinnliga chefer. Underförstått: kön skulle ha varit en avgörande faktor.
Det är nonsens.
Rakel är den bästa kandidaten, oavsett kromosomuppsättning, och det är jävligt deppigt att det ens ska andas om något annat.
Men kanske borde jag inte bli förvånad. Massmedierna har en bit kvar. För en tid sedan publicerades rubriken ”Kvinna blir chef för DN:s ledarredaktion” när vår medarbetare Heidi Avellan värvades dit. 1950-talet ringde och ville ha tillbaka sin rubriksättare, hörni.
***
Det här stämmer till eftertanke om en annan sak. Vad ska man säga i stället för ”inga kommentarer”?
Som alla vet betyder inga kommentarer numera ”ja, det stämmer, men av olika skäl kan eller vill jag inte prata mer om det, i alla fall inte än”. Frasen som sådan har alltså gjorts obrukbar på grund av en alltför konsekvent användning: ”Ska du avgå?” besvaras med ”nej”, vilket då oftast är sant, eller med ”inga kommentarer”, vilket betyder ja.
Vi behöver hitta ett nytt, begåvat sätt att låta bli att svara, utan att avslöja vad det sanna svaret verkligen är!
Carl Bildt gjorde en fin när han satt i tv på valnatten som något slags panelkommentator. KG Bergström sa att han tror att Carl Bildt blir utrikesminister.
”Stämmer det, Carl Bildt?” sa programledaren.
”Den frågan har inte ställts, så den är inte relevant”, sa Bildt.
”Ja, men om jag frågar nu?”
”Då frågar jag: vem gjorde dig till statsminister?”
Ska man inte bara prata runt det? Liksom ”jadu, det är ju alltid en sån himla massa snack om sånt där, men jag tycker att det är så fånigt med alla rykten så jag tycker att det känns bäst att inte säga något alls om det, är det okej eller?”
Det kan man ju absolut göra. Men det har inte den rätta snärten! Jag vill ha något som är lite classy, så som ”inga kommentarer” en gång var.
”Kan jag be att få återkomma?”
Ja, den är fin! Och så göra sig oanträffbar sen!
Rubriken i DN när Heidi byte dit fick mig att vilja säga upp tidningen, men det hade ju sänt fel signal. Jag blev rent ut sagt förfabannad och undrar vem i H-e som inte gjorde sitt jobb.
Det blev nog rätt mycket stryk internt för den som formulerade sig så…
Det hoppas jag, det borde nästan komma ut en offentlig ursäkt. ”Man blev statsminsiter” otroligt informerande rubrik eller hur?