I kväll är det 25 år sedan min bäste vän och hans pappa krockade och dog i en bil i Bottnaryd inte långt från Jönköping. Det var söndag kväll och de var på väg hem. Datumet sitter där det sitter i mitt huvud, men… det är ju ingen skillnad egentligen på i dag och i går. Det är lika outsägligt fasansfullt ändå.
Varje gång jag ser de där små notiserna om personer som förolyckats i trafiken så stannar jag och tänker. Jag vet något om hur livsförändrande varje sådan händelse är, hur präglande den är för de barn som berörs. Något som liknar det händer varje dag. Vi sorterar in sådant bland det onormala i tillvaron, trots att det borde finnas bland det normala, och det gör vi för att stå ut.
