I Sydsvenskans prasslande edition i dag: en intervju med Imre Kertész. Väldigt, väldigt roligt att få göra den.
***
Två gånger om dagen åker jag med buss 130 mellan Lund och Malmö. Två gånger om dagen.
Det gör att man upplever saker. En sådan sak skrev jag en gång om här.
Den här hösten har jag känt mig mer dystopisk under mina pendlingsturer. Frågan om huruvida demokrati är en bra grej har plågat mig när jag sett en del medmänniskor bete sig som idioter mot andra medmänniskor. Frågan om relationen mellan hiphop och drägg har också plågat mig en del.
Alla som är drägg gillar inte hiphop, och alla som gillar hiphop är inte drägg. Jag säger inte det. Men jag säger att kombinationen är vanligare än, säg, drägg och country. Det är alltid människor med hiphop i olika mediespelare som tycker att det är ett naturligt beteende att slå på högtalare inne i en buss. Det är alltid människor med hiphopkläder som inte reser sig upp för gamla tanter med rullator. Det är alltid hiphopare som lägger upp fötterna i sätet, oavsett hur skitiga dessa fötter är.
Detta är extremt intressant. När jag var liten var det de skitiga hårdrockarna som hade monopol på sådant beteende, såna som gillade Manowar och Venom. Men dagens hårdrockare är ju jordens snällaste. Tro mig, jag har varit på Sweden Rock. Gott humör. Finns det hjärterum etc.
Betyder det att framtidens musiknallebjörn är en 43-årig överårig hiphopare från Norra Fäladen som vägrar att dra upp brallorna, men aldrig missar att hjälpa till med en barnvagn?
Den som lever – och åker buss 130, min egen termometer i folksjälens svettigaste armhåla – får se.
